Allt om årets Sweden Rock Festival 2013

SkidRow press
FESTIVAL/RECENSION: Sweden Rock 2013 pågick i år 5-8 juni som vanligt i Sölvesborg. Vår skribent Helena Eriksson var på plats och spanade in spelningar med bl.a. Kiss och Rush samt bevittnade presskonferensen med Skid Row. Läs allt om årets festival här nedan!

Onsdag
The Scams börjar festivalen för min del. Det taggade bandet från Småland drar av låtar som Bombs away, Killer machine och Fuck like a priest. Eftersom att det är fjärde gången jag ser bandet på ungefär ett halvår är musiken och liveuppträdandet bekant, en sorts punkig klappa-händerna-rock’n’roll.

Vidare överraskar Sweet. Några gånger kommer tanken: Jasså, var detta en Sweet-låt? Andy Scott, den ende originalmedlemmen i denna version av glamrockbandet som funnits i över 40 år, kommer med anekdoter och ett säkert gitarrspel som förmodligen sitter där per automatik. Vi får självklart höra Ballroom blitz, Wig Wam Bam och Fox on the run.

Candlemass avslutar den första festivaldagen. Det är ett band jag inte lyssnat uppmärksammat på så några låtar kan jag inte säga. Däremot är jag ytterst förtjust i Mats Levéns röst och han levererar som vanligt.

KissTorsdag
Förväntningarna inför Kiss spelning senare på kvällen är stora. Redan när man kommer in på området ser man spindelriggen på avstånd uppmonterad på största scenen, Festivalscenen. På något sätt bådar det gott inför kvällen.

Presskonferensen de gav var för begränsat antal journalister och fotografer och i mailet vi får veta att  det är först till kvarn-principen som gäller. Det sistnämnda verkar inte gälla alla då det vid köbildning in redan satt ett flertal personer längst fram inne i presstältet. Dessa personer fick även anvisningar att inte resa sig och ta kort för att inte skymma de som satt bakom. Tyvärr var detta något som inte efterföljdes och sådant är trist.

Hursomhelst är bandet sena och så mycket får man väl inte ut av presskonferensen. Någon ställer en fråga om maskerna på Thommy och Eric, varför de inte har egna, vilket får Eric att bli märkbart irriterad. Han svarar att det ju ha funkat i närmare 20 år så varför skulle de ändra det nu. Showen är väl det viktigaste.

Förutom det får vi veta att Paul Stanley släpper en bok i höst.

Så hur var showen då? Jag tyckte att den var underhållande, precis som förväntat. Bandet kommer snyggt nedfarande på spindelriggen när ”ridån” avlägsnats. De river av hits efter hits (bland annat Psycho Circus, Love gun och I was made for loving you) som sig bör. Gene, Tommy och Eric sjunger sina låtar mycket bra och borde kanske sjunga fler låtar då herr Stanleys röst sviker. Det är en flygande, eldslukande och blodsprutande basist, en bazookaskjutande trummis och en över-publiken-flygande gitarrist, också det som vanligt.

Tidigare under dagen har Status Quo orskat allsång som sträckt sig ända in i öltältet på In the army och Rockin’ all over the world. Det visar att gubbarna fortfarande kan.

Doro

Fredag
Solen fortsätter att lysa varmt över oss festivalbesökare i södra Sverige och värma när natten varit kall. Vilket gör att tältet är som en bastu tidigt på morgonen. Jakten på skugga är överhängande.

Banden som ses idag är Treat (som är det enda band jag ser som gör ett medley för att få med så många låtar som möjligt. Jag hade gärna velat höra Party all over i helhet. De gör tydligen sina sista spelningar detta år. Mats Levén dyker upp och sjunger en låt, Learn to fly.), Doro (glädje, scennärvaro, rockar röven ur många),
Leningrad Cowboys (coverband i ompa-ompa-stil med roliga frisyer. Vi får besök av både flygvärdinnor och självaste Elvis. Klart ett rolig inslag.), Crazy Lixx (där låtar som Riot aveny och mitt livsmotto 21 ’til I die framförs till belåtenhet), huvudakten Europe (där jag hade förväntningar som brast väldigt snabbt tyvärr. Starta inte en festivalspelning med en rad mindre kända låtar, särskilt inte när det ska spelas in på live-DVD. Ljudet var också det under all kritik emellanåt och särskilt på de lugna delarna. Efter att Carrie spelats går vi till nästa band.) och avslutande Hypocrisy som drog in mig i nån sorts eufori.

Lördag
Rockklassiker All-Stars kör covers och Mimikrys/Dökötts Jonas Stentäpp har satt ihop gruppen där Tone Norum och Nanne Grönvall får upp den kvinnliga procentdelen av uppträdande artister. De kan sin sak och det låter helt okej.

Innan jag ska se Quireboys akustiska spelning lyssnar jag lite på folkrockarna The Levellers men inte mer än så. Jag har sett Quireboys några gånger tidigare och ser fram emot ett lite annorlunda set. Låtar som 7 o’clock, There she goes again och I don’t love you anymore framförs. Till min besvikelse hinns inte Hey you med inom de 45 minuter de spelar. Sångaren Spike har skadat foten men rösten är som vanligt sådär härligt raspig som gör Quireboys till Quireboys.

Jag tittar lite på Kreator i förbigående innan jag förbereder mig inför Skid Rows presskonferensens. De har ett knökfullt schema och är sena men tiden verkar räcka för de frågor som ställs. Självklart pratas det om nya EP’n som släpptes i slutet av maj, United World Rebellion, och hur den påminner om Slave to the grind. Det är meningen att det ska släppas två EP’s till innan året är slut men låtarna till dessa är inte skrivna ännu och skrivs mellan turnérna, säger Dave ’Snake’ Sabo. De har gått tillbaka till samma sorts inspiration de fick på sin andra skiva i ordningen, bland annat sina favoritband såsom Kiss.

Jag ställer frågan om det kommer att bli några överraskningar på kvällens spelning och Snake skämtar: We’re not gonna play. Rachel Bolan är mer allvarlig när han säger att de kommer att försöka spela låtar från alla sina skivor och att det säkert kommer att vara lika mycket överraskningar för dem som för oss i publiken.

Skid Row får tävla med huvudakten Rush om publiken men jag tror inte att det görSkidRow så mycket då det är lika knökfullt framför scenen som deras schema. Jag kanske är lite partiskt då bandet har varit mina favoriter i 23 år trots sångare och trummis bytts ut men detta är bästa spelningen på festivalen. Det som är lite minus är dock ”gitarrduellen” mellan Scotti Hill och Snake som kunde varit kortare och sångaren Johnny Solingers mellansnack som emellanåt var något långt. Vi får höra allt ifrån I remember you, Slave to the grind, New generation till Kings of demolition. Skivan Revolutions per minute finns dock inte representerad alls.

Jag har inte lyssnat alls på Rush eftersom det inte faller mig i smaken riktigt. Jag vill ändå se lite av spelningen och den slutade senare än Skid Rows. Tyvärr får de mig inte över på sin sida och nog slutade väl showen väldigt abrupt.

Sista bandet jag ser är Paradise Lost som jag ändå lyssnat på lite. Dock känner jag att sångaren mest verkar arg. Han ber till och med besökarna som lämnar festivalområdet att dra åt helvete från scenen. Det ger inget bra intryck.

Som sig bör nuförtiden släpps några akter till nästa års festival redan innan årets är slut. De första är då Phenomenia, Monster Magnet, Sodom, WASP och Transatlantic. Om jag får önska vill jag gärna se Extreme, Mr Big, Negative och Swedish Erotica också.

TEXT & FOTO: Helena Eriksson