Black Rebel Motorcycle Club + Death From Above 1979 på The Wiltern

brmc-7-kopia

Robert Levon Been från Black Rebel Motorcycle Club. Foto: Gosia Machaczka

LIVERECENSION: Los Angeles-baserade rockveteranerna Black Rebel Motorcycle Club imponerade på hemmaplan tillsammans med Death From Above 1979.

Publiken på The Wiltern är ungefär som väntat; 30+, mestadels män, de flesta svartklädda i skinnjackor. Många av de försvinner efter Death From Above 1979 som var först ut för kvällen; det är en variant av co-headline-turné de två banden är ute på. Death From Above imponerade för övrigt enormt. De är två personer på scen: en gitarrist och en trummis, som låter mer än något annat band jag sett tror jag. På skiva är deras noiserock-sound för mycket av allt, men live var en helt annan sak. Tydligt är att de har en minst lika stor fanbase som BRMC. Här har vi ett band som ger uttrycket ”värma upp” publiken en riktig mening.

brmc-3-kopia

Peter Hayes entrade scenen med en cigarett instoppad mellan strängarna. Foto: Gosia Machaczka

Stämningen är precis som den ska vara när det är dags för Black Rebel Motorcycle Club. Att jag knappt känner igen medlemmarna sedan sist jag såg de på Nalen 2010 kan bara betyda att det gått allt för länge sedan senast. På The Wiltern står de två frontfigurerna Peter Hayes och Robert Levon Been lika långt ifrån varandra som scenen är bred. Inte en blick läggs på den andre, man kan på något sätt ana en viss tension i bandet. Som skrivet i artikeln “10 Problems Only Black Rebel Motorcycle Club Fans Will Understand” : ”Robert och Peter är två helt olika enheter. De arbetar uppenbarligen bra tillsammans, men det finns en ständig känsla, nästan som en spänning, över att de kan ändra sig när som helst. ” Precis så är det. Trots allt är de ändå så professionella. Man kan inte säga att de är ett livligt band på scen, de är mer av den typen som har den naturligt coola, obrydda attityden. De framträder som om de aldrig gjort något annat i sitt liv (vilket de knappt har).

Låtlistan innehåller som tur är väldigt blandat material, för let’s face, it deras bästa låtar släpptes innan 2010. Undantagen bland de nyare låtarna som spelas är ”Beat The Devil’s Tattoo”, ”Rival” och ”Conscience Killer”. Bland de mer självklara låtarna får vi höra ”Spread Your Love”, som är deras mest kända tack vare diverse medier. Den är catchig, men BRMC har så mycket mer att erbjuda utöver den. Från det folk-influerade albumet ”Howl” från 2005 spelas ”Ain’t No Easy Way Out” och ”Shuffle Your Feet”. Trots att jag vanligtvis har svårt för rockband som ger sig på munspel och gospel så är dessa låtar några av deras bästa, speciellt live.

Musikaliskt energirikt är det i ”Six Barrel Shotgun” och ”Whatever Happened To My Rock’n’Roll”, men personligen tycker jag att BRMC är som hetast i ”Red Eyes And Tears” och ”Awake”. ”Berlin” och ”In Like The Rose” är också en höjdpunkterna. Nu har förmodligen hela setlisten nämnts, och jag är avslöjad som partisk eftersom BRMC i stort sitt känns som soundtracket till mitt liv. Hur många band får en att känna så?

Mot slutet spelas ”American X” som på album är 9 minuter lång och inte direkt kortas ner i liveformat. När andra band aldrig skulle kunna behålla publikens intresse så länge, då lyckas BRMC.

Text: Rosanna Rundlöf
Livefoto: Gosia Machaczka