Lana Del Ray kallas inte ”Hollywood sad-core” utan anledning

lanadelrey

KRÖNIKA: Idag står världens vackraste röst på Annexets scen i Stockholm.

Lana Del Rey släppte under namnet Lizzy Grant sin första skiva 2010, men fick inte sitt stora genombrott förrän hon 2012 släppte albumet Born To Die. Hon har blivit såväl hatad som älskad och ett omtalat fenomen. Lana Del Ray kallas inte ”Hollywood sad-core” utan anledning.

Det här är en hyllning till en av mina absoluta favoritartister och jag kommer gå rakt på sak: Jag älskar Lana Del Rey. Fast egentligen kan jag inte lyssna på henne utan att gråta. Vem kan det? Eller snarare, så här är det. Är man redan deprimerad så är det rentav hemskt att lyssna på henne. Rena självmordet. Man sjunker djupare än den djupaste avgrund och kommer inte kunna sluta gråta på några timmar. Man kommer inte direkt må bättre av det, så att säga.

Däremot finns det inget bättre än att lyssna på henne när man är lycklig. Inte för att det är så ofta det händer. Jag har ofta önskat att jag var lite lyckligare så att jag ska kunna lyssna lite mer på Lana Del Rey.
Det är även underbart att sätta sig och skriva ner allt man känner inombords med hennes låtar i bakgrunden. Det är melankoliskt, sorgligt, och bara himmelskt vackert. Som terapi!

Lana Del Rey har synts och hörts i mängder av reklamer och tv-serier. Det finns en scen i Gossip Girl när Video Games spelas i bakgrunden. Chuck säger till Blair: ”I’m sorry i didn’t tell you i loved you when I knew I did. But most of all I’m sorry I gave up on us, when you never did”. Det kan vara det finaste ögonblicket på hela serien.

I videon till hennes låt Ride gungar Lana Del Rey på en enorm gunga genom luften. För mig är det en symbol av frihet. Det är så låten känns för mig. Den är enormt sorglig men samtidigt så är den… rogivande? Lana Del Ray gör det vackert att känna sig sorgsen.

Den 8:e april spelar hon inför ett sedan länge utsålt Annexet i Stockholm men jag kommer inte att vara där denna gången. Det är kanske lika bra. Det kommer nog bli alldeles för vackert och man är ju ändå inte sådär tv-serie-snygg när man gråter.

TEXT: Rosanna Rundlöf