Maximo Park på Teragram Ballrom i Los Angeles 20/11

LIVERECENSION: Maximo Park är en kvarleva från 2000-talets indierock-våg. De slog igenom med debutskivan ”A Certain Trigger” 2005 och blev ett av Englands mest hajpade band, ungefär i samma veva som The Cribs och Kaiser Chiefs var aktuella. Men i Sverige blev Maximo Park aldrig särskilt uppmärksammade. Förväntningarna inför att se de för första gången är inte höga såhär tio år efter genombrottet, men jag vill i alla fall ge de en chans.

Teragram Ballrom i Downtown Los Angeles är ungefär halvfullt denna måndagskväll, så britterna är åtminstone inte helt bortglömda. De inleder med titelspåret ”Risk To Exist” från nya skivan, och både publiken och bandet är ångestframkallande stela. Som tur är lättas stämningen upp väldigt snart. Sångaren Paul Smith har blå kavaj och sin signatur-hatt, och ser i princip likadan ut som för tio år sen.
– Let’s get funky, säger han efter ett par låtar, och slänger av sig kavajen, och drar igång ”The Hero” från nya skivan. Frontmannen gör klart att han utan konkurrens står för kvällens bästa dansmoves, och stämningen hamnar på topp. Ett par barn i tio-årsåldern står längst fram vid scenkanten, oklart om de är där som sällskap till sin mamma eller om det är tvärtom. Det är gulligt, men det blir lite bisarrt när låten ”Get High (No I Don’t)” spelas.

Keyboardisten har stundtals problem med att få iordning på det tekniska. Det är första spelningen på USA-turnén förklarar sångaren Smith, som underhåller publiken i de små pauserna. ”How are you all doing!” frågar han publiken, varpå någon frågar tillbaka ”How are you?”.
– Me? No one cares about me! This is the first time anyone has asked in 12 years! säger Smith och verkar uppriktigt förvånad över motfrågan.
I nästa paus ropar en kille i publiken ut önskemål om en gammal låt, och Smith svarar ”Oh, no, we haven’t played that one in years. That would end in disaster, my friend.”.

Det här är vad som är så charmigt med Maximo Park. Sällan ser man band som är så ödmjuka. De inte bara ber publiken köpa merch för att de ska kunna ha råd att ta sig hem till England igen, utan presenterar sista låten, catchiga ”Apply Some Pressure” med: ”Vi får se om vi kommer tillbaka, vi hoppas det, men om inte så får den här låten bli ett fint, sista minne”. Det är första gången jag hör ett band skämta om sin fattigdom och sin oklara framtid. Och då är det många band man bevittnat som ligger betydligt sämre till än Maximo Park. Jag hoppas definitivt att det inte är sista gången de får komma tillbaka till USA. 

Text: Rosanna Rundlöf
Foto: Press