Rapport från Bråvalla Festival 2014 – Lördag 28/6

DSC_1957
FESTIVAL: Under sista dagen på Bråvalla fick Sverigedebuterande metalcorebandet Of Mice And Men hjärtan att smälta, åldrande punkrockarna Bad Religion och The Offspring kämpade mot dåsigheten och en hybrisgalen Kanye West visade sitt sanna jag.

Efter två intensiva dagar är den återstående tredje dagen den svagaste vad gäller artistkvalitén. Det har blivit riktigt kallt och dessutom är det fortfarande regnigt, ungefär som att hösten redan är på ingång. Man önskar man hade tagit med sig sin dunjacka.

Of Mice And Men är ett av de mest intressanta banden under lördagen. Det amerikanska bandet har under de senaste åren gått från att vara ett metalcoreband i mängden till att ha nått nästan samma status som Bring Me The Horizon. Möjligen hjälper frontmannen Austin Carlile till att föra bandet uppåt, han är täckt av tatueringar och har ett aldrig svikande leende som får alla tjejers hjärtan att smälta. Många säger ”han är snygg för att vara så gammal” och antar att hans rynkiga ansikte tyder på att han är mellan 30 och 40. Faktum är att han och hans bandmedlemmar är knappt över 25-årsstrecket.
IMG_20140629_170903Of Mice And Men släppte sin senaste skiva Restoring Force tidigare i år och under spelningen på Bråvalla bjöd de på många av de nya låtarna. Bandet hade kanske förväntat sig något mer drag och några fler moshpits under spelningen, men samtidigt måste man tänka på att det är Of Mice And Mens allra första Sverige-spelning och dessutom ska de bemästra den allra största scenen. Would You Still Be There och You’re Not Alone är två låtar som definitivt sticker ut ur den tjocka metalcore-massan. De låtarna har allsångsvänliga refränger, mer mot det nu metal-sound som bandet på sistone rört sig mot. När de låtarna spelas håller de förbipasserande åskådarna inte längre för öronen och tänker att kanske är Of Mice and Men inte helt fel ändå. Austin Carlile sköter growlandet, medan Aaron Pauley på sång inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet för sin bedrift. Möjligen håller han medvetet låg profil på scen medan Austin Carlile studsar runt med ett enormt leende på läpparna. Han ser så konstant lycklig ut, som att han verkligen lever sin dröm, och det smittar av sig på publiken som annars får acceptera omständigheterna med det grådaskiga vädret.
När vi intervjuade Austin efter spelningen berättade han att han ibland försöker tänka på att inte alltid se så glad ut på scen eftersom många av låtarna faktiskt är ganska mörka. Han berättade även att ha såg fram emot att se The Offspring och Kanye West senare under kvällen. Intervjun kommer ni kunna läsa här på Rocksoul.se inom kort.

Om det är något band jag inte alls förstår mig på så är det Bastille, detta engelska popband som spelas sönder på Rix Fm och älskas av 15-åriga tjejer. Det är en enorm skara publik som samlats framför Luna-scenen och alla dansar och hoppar. Jag kollar mig omkring, lyssnar på Bastilles gladpop och försöker förstå – men det går inte. Jag gillar pop och brukar kunna se något positivt hos de flesta band, men med Bastille är det omöjligt. Deras låtar är totalt intetsägande och opersonliga. Inte ens när de försöker sig på en cover på TLCs gamla hit No Scrubs går det särskilt bra. Är det meningen att man ska ”digga” till det här? I såna fall ger jag upp.

Tyvärr har regnet återvänt när det är dags för Bad Religion att gå på scen. Dessa punklegender är ett band jag länge velat se, men tyvärr är inte omständigheterna med regn och kyla de bästa den här kvällen. Och visst, jag visste att Bad Religion hållit på i över trettio år och att medlemmarna är runt 50-strecket, men jag var inte beredd på att sångaren Greg Gaffin med sitt korta gråa hår skulle se ut på pricken som en historielärare, långt ifrån den punkikon han är eller borde vara. Även om han faktiskt extraknäcker som collegeprofessor vid sidan av bandet kan han väl åtminstone ta med sig en gitarr till scenen och skippa läraroutfiten med pikétröja och glasögon. Han vandrar runt på scenen och gesterar med händerna precis som att han vill lära Bråvallas publik en historia i punkrock – vilket också är exakt det han gör. Efter den här spelningen har Bad Religion åtminstone bevisat att de sitter på en enorm samling låtar och om man blundar så låter det faktiskt helt fantastiskt bra, som om de inte åldrats en dag på trettio år. Publiken är tapper, men inte särskilt stor. Bad Religion kämpade på i motvind och bjöd på nästan trettio låtar under sin konsert. Nåväl, det var kul att ha sett dem men det finns ärligt talat ingen större längtan till att se dem igen.

DSC_1932

The Offspring var en ganska otippad bokning till årets Bråvalla festival. De flesta undrade, The Offspring, finns de ens fortfarande? Men jo, de finns, fast knappt. Inför spelningen var mitt minne av bandet fortfarande förknippat till videon till Pretty Fly (For A White Guy) på 90-talet. Att de unga killarna nu skulle vuxit upp och blivit ett gäng gamlingar var inte riktigt i beräkningarna, även fast det gått så lång tid. Därför blir de höga förväntningarna ganska snart förstörda. Medlemmarna har hunnit bli nästintill femtio år, men jag tycker ändå man kan förvänta sig mer energi och intensitet av The Offspring 2014. Faktum är att de ser riktigt trötta ut. De rör sig knappt från sina positioner på scenen och tonerna i sången är monotona och matta. Se och lär av Iron Maiden som spelade två dagar innan. Ålder är inte längre någon ursäkt för en dåsig spelning.
De firar 20-årsjubileum av albumet Smash och inleder konserten med att spela hela skivan i följd. Därefter får vi höra några av hitsen från andra stunder av deras karriär, däribland The Kids Aren’t Alright och självklart Pretty Fly. Publiken är väldigt blandad, antagligen har alla någon form av relation till The Offspring och vill ta chansen att se ett band som inte besökt Sverige på över tio år.
Trots att det gör en energilös spelning på Bråvalla så önskar jag att de hade spelat längre, vilket åtminstone är ett bra tecken. Tiden gick alldeles för fort och det är mot slutet de börjar komma igång något mer. The Offspring har en stor katalog av bra låtar, men som band verkar de mer eller mindre slutkörda. Hur det här bandet ska kunna återfå sin gnista är ett stort frågetecken, just nu så framstår de som ännu ett band i nedåtspiral mot botten.

Direkt efter The Offspring är det dags för Kanye West att inta scenen brevid. Där borta är publiken betydligt större och ännu mer entusiastisk. Hiphop-stjärnan gör entré iklädd en mask och med scenbelysning så man endast ser en mörk skugga av kroppen. Figuren på scen skulle kunna vara vem som helst om man inte hörde sången. Det gör att helhetskänslan blir ganska opersonlig. Jag kom hit för att se Kanye West och är helt ointresserad av att se en mörk skugga med mask. Kanye West med sitt enorma ego tänker antagligen att han kan göra precis vad han vill, man ska inte ens behöva se honom utan älska honom ändå. ”You’re gonna be able to tell your kids about this” säger han mitt i spelningen och hybrisen har verkligen nått sin maxpunkt. Det är inte varken charmigt, roligt eller trevligt. Nej, tänker jag, jag kommer verkligen inte berätta för mina barn om den här spelningen. Om ett år kommer jag ha glömt att den här spelningen ens ägt rum.

Bråvalla 2014 – sammanfattning:DSC_1950

Bästa spelningen: Lana Del Rey. Magiskt och en av årets bästa spelningar.
Bästa spelningen (2): Iron Maiden. Äntligen förstår jag Iron Maidens storhet.
Sämsta spelningen: Bastille. Ganska fruktansvärt att bevittna.
Största överraskningen: Reignwolf. En artist med stor potential för framtiden.
Roligaste intervjun: Reignwolf och minibilen på backstageområdet.
Nervösaste intervjun: Austin Carlile i Of Mice And Men. Vem som helst skulle medge att han ser så bra ut att man blir nervös bara av att kolla på honom.
Äckligaste maten: Krokodilpizzan med pesto. Med en antagelse om att det var kyckling och att namnet var påhittat för att skoja till det smakade jag för att inse att det inte alls smakar som kyckling. Krokodil från Zimbabwe eller riktigt seg kyckling, jag kommer aldrig få veta säkert, mer än att det var riktigt äckligt och jag kommer aldrig beställa det igen. Men ska man någon gång äta krokodilpizza ska det väl vara på festival.
Tråkigaste händelsen: Blixtnedslaget under fredagen som orsakade ett fåtal personer allvarliga skador.
Tråkigaste händelsen (2): Våldtäkten av en 17-årig flicka under Veronica Maggios spelning. Så oerhört tragiskt och vidrigt att man inte finner ord.
Sämsta nyheten: Chip-armbanden. Det här med att man var tvungen att ladda på sitt armband för att kunna handla något på området förstår jag inte alls. Man borde kunna välja om man vill betala med kontanter åtminstone. Det fungerar inte att virra runt efter ett ställe som tar kontanter samtidigt som kön till armbandspåfyllningen är milslång. Med alla band man ska vill se så hinner man helt enkelt inte med utan får gå hungrig och törstig istället. Jag hoppas på förändring till nästa år!

IMG_20140629_120853

Efter att ha bevittnat ett femtiotal band tillsammans med 56 000 andra besökare tackar vi med sorgsenhet och tomhet Bråvalla för ännu en fantastisk festival. Vi längtar redan tills nästa år!

Text: Rosanna Rundlöf
Foto: Pressfoto & Rosanna Rundlöf