Rapport från Bråvalla Festival 2014 – Torsdag 26/6

DSC_1867
FESTIVAL: Lana Del Rey fick publiken att gråta, Iron Maiden imponerade med sin energi och Reignwolf stod för en av de största överraskningarna. Intensivt är ordet som bäst beskriver första dagen på Bråvalla festival. Torsdagen blev en rivstart av festivalhelgen och bjöd på ett osannolikt starkt spelschema.

Norrköpings egna popprins Markus Krunegård är den allra första artisten att inleda årets Bråvalla festival redan innan klockan slagit tretton. Därefter följer band efter band ett supertajt spelschema ända till klockan två på natten. Stämningen och vädret var på topp – inte mycket stod i vägen för att torsdagen skulle bli festivalens bästa dag.

Amerikanska metalbandet Trivium är flitiga besökare av Sverige. De senaste åren har detrivium 2014 synts på minst en festival om året plus avverkat en rad arenaspelningar. De har med andra ord hittat en trogen fanskara och de har därför inga svårigheter att få igång publiken när de intar största scenen på Bråvalla. Själv har jag ansett Trivium vara ganska tråkiga under tidigare liveframträdanden och hade inga större förväntningar på den här spelningen. De visar sig dock övertyga mer än väntat, kanske är det låtarna från nya skivan som livar upp. Från att ha tänkt ”kan väl se någon låt med dem i alla fall” så fastnar jag framför scenen ändå. Vad kan ha hänt med Trivium, de måste ha haft en riktigt bra dag på jobbet för att kunna göra en såhär bra spelning i solskenet klockan fjorton på festivalens första dag. En trevlig överraskning och bra början på festivalen.

Dagens första intervju gör vi med Drenge – ett brittiskt hajpat band som består av de två bröderna Eoin och Rory Loveless. De har synts i brittiska musiktidningar och blivit uppmärksammade för sin grunge-inspirerade indierock. Vi träffade trummisen Rory som berättade att Loveless tufft nog faktiskt är deras riktiga efternamn, jag som faktiskt trodde det var ett påhittat artistnamn. Sitt bandnamn fick de från det danska ordet för pojke. De besökte Danmark på en skolresa för inte alls länge sen – de här killarna är nämligen bara mellan 19 och 22 år. Jag rekommenderar att kolla in deras musik och det blir spännande att se om de lyckas i framtiden.

Under eftermiddagen gör Ron Pope en halvseg eftermiddagsspelning i solen framför ett hav av Bråvallas yngre publik som först nu orkat ta sig till festivalområdet. Även förra året spelade den amerikanska singer-songwritern på Bråvalla och har onekligen skaffat sig en stor publik i Sverige. Jag kan förstå varför hans musik väcker känslor, men för mig blir det alldeles för tråkigt och jag kommer nästan på mig själv med att gäspa under spelningen.

DSC_1866

Betydligt roligare är det att kolla på Dropkick Murphys, det amerikanska sjumannabandet som blandar punk med irländska influenser och är ett av dagens mest underhållande liveband. Trots att de hållit igång i nästan tjugo år står de sig starka och får hela festivalområdet att gunga. Även om man aldrig lyssnat intensivt på Dropkick Murphys så känner man definitivt igen flera av deras låtar, så som I’m Shipping Up To Boston och Rose Tattoo.

Jag skulle gärna sett mer av Dropkick Murphys men ville även se Reignwolf – det kanadensiska musikundret som nyligen gjort sig ett allt större namn på den internationella rockscenen. Reignwolf består av Jordan Cook och har med sig några bandmedlemmar som backar upp på scen. Han har nyligen turnerat som förband till Black Sabbath och har kallats den kanadensiska versionen av Jack White. En inte helt opassande beskrivning. I Pacific-tältet levererar han rock’n’roll, blues och gitarrsolon och verkar uppenbart överraskad över det stora publikstödet. Det är Reignwolfs allra första Sverige-spelning men förmodligen inte den sista. Om man jämför med exempelvis tidigare skådade Drenge så ser man uppenbart att Reignwolf har potential att bli någonting. Han har den där speciella karisman och utstrålningen, och framförallt har han modet och självförtroendet att spendera över halva spelningen tillsammans med publiken vid kravallstaketet. Överraskande bra.

DSC_1883
När vi träffar Reignwolf efter spelningen får han för sig att låna en av de små minibilarna som lånas ut på backstageområdet och göra intervjun i en sådan. Sagt och gjort. Jordan Cook är helt överexalterad över hur bra spelningen gått, pratar i rekordfart och allt är ”helt amazing”. Det blir lite småtramsigt, men landar också i något fint och sorgligt när han berättar att Reignwolf startades efter hans pappas bortgång. Pappan var en av de största inspirationskällorna och fick honom att vilja satsa allt mer på musiken. Ni kommer så småningom kunna läsa hela intervjun här på Rocksoul.se.

Amerikanska Imagine Dragons intar Luna-scenen vid 19-tiden på kvällen och det blir deras tredje Sverige-spelning inom ett år. Nog kan man säga att framgångarna kommit ganska fort för det här bandet som gått från relativt okända till världsturnéer och MTV Awards sedan de släppte sin debutskiva Night Visions 2012. Även i Sverige har framgångarna tagits vid, och det är fullpackat framför scenen på Bråvalla och det sjungs med och dansas i varenda låt. Det roliga med att se Imagine Dragons live är att låtarna blir så mycket mer levande. På skiva blir det lätt slätstruket och smått tråkigt, men i liveformat får låtarna ett helt nytt liv. Det märks att det här bandet sprudlar av kreativitet och nyfikenhet för olika musikstilar. Vi får höra nya singeln Battle Cry som drar nästan åt metalhållet och man skulle tillochmed kunna tro att de blivit inspirerade av Bring Me The Horizon som spelade tidigare under dagen. Intressant och väldigt spännande att höra.

DSC_1869
Lana Del Rey är klädd i jeansshorts, höga klackar och ett vitt enkelt linne och ser ut att komma direkt från en musikvideo eller ett skivomslag när hon intar scenen vid nio-tiden på kvällen. Hon är sig lik till så grad att man nästan blir starstruck över att se och höra henne på riktigt. Det är inte ofta jag nästan får nypa mig i armen, men jo hon är här på riktigt och det är rent av magiskt att höra de låtar jag lyssnat sönder i över två år framföras direkt av henne. Hon sjunger hjärtskärande och sorgliga låtar om kärlek och död samtidigt som hon tuggar tuggummi, röker cigaretter och sörplar på ett sugrör. Hennes nonchalanta stil är en del av hennes image och något som gör henne så unik. Hon har dessutom så vacker röst att man bara vill gråta. Cola, Born To Die och Blue Jeans är bara några av låtarna jag får anstränga mig för att inte låta ögonen rinna. Några av tjejerna längst fram lyckas däremot inte stå emot. Hon tar en runda nere vid kravallstaketet och får kramar, kyssar, brev och en Coca cola-keps av fansen som hon gladeligen sätter på sig. Tyvärr hinner hon bara med två låtar från senaste albumet Ultraviolence och speltiden på en timme är alldeles för kort. Jag skulle kunna kolla på Lana Del Rey i evigheter. Det här är en av årets, om inte en av de bästa spelningarna jag någonsin varit på.

Iron-Maiden

Iron Maiden är det band som flest verkar ha tagit sig till festivalen för. Deras t-shirts syns överallt och uppenbarligen är de anledningen till att torsdagen är den mest besökta dagen under festivalhelgen. Liksom Metallica spelar de i Sverige i stort sett varje år utan att någon någonsin tröttnar. Och om någon skulle göra det finns det en ständigt nya generationer med kärlek för klassiska rockband. Efter spelningen i regnkaoset på Sonisphere 2010 hade jag inte några större förväntningar på Iron Maidens spelning på Bråvalla. Jag har inte ens varit något större fan av deras musik utan alltid valt Metallica framför dem, om man måste välja någon av heavy metal-jättarna. Men efter Metallicas medelmåttiga spelning på STHLM Fields några veckor innan så inser jag att Iron Maidens Bråvalla-spelning inte bara är så mycket bättre, jag är numera ett Iron Maiden-fan. Vilken energi, vilken spelglädje, och vilket ljud. Jag trodde jag skulle bli uttråkad efter någon timme men jag vill faktiskt inte missa en minut av deras två timmar långa konsert. Sen att de inte har full koll på vilken stad de är i (Bruce Dickinson utropar ”Scream For Me Stockholm” fler än en gång) är faktiskt inte hela världen.

Kaxigt coola M.I.A. avslutar torsdagskvällen med att göra marken framför Luna-scenen till ett enda stort elektroniskt hiphop-dansgolv. Klockan har slagit midnatt och det är nattklubbskänsla från början till slut.

Text: Rosanna Rundlöf
Foto: Pressfoto & Rosanna Rundlöf