Rapport från Bråvalla Festival 2014 – Fredag 27/6

DSC_1938
FESTIVAL:
Åskovädret och blixtnedslaget var det mest omtalande under fredagen, men under kvällen hann en hel del spelningar avklaras. The Kooks kämpade mot regnet, The Hives spelade lika säkert som en maskin och Kings of Leon avslutade kvällen lugnt och tryggt. Dessutom imponerade We Came As Romans och Mando Diao visade upp sitt breda spektrum av musikalitet.

Fredagen kantades tragiskt nog av ett åskoväder som drog fram över Bråvalla. Att ett flertal personer blev träffade av blixten och fick föras till sjukhus på grund av brännskador blev en stor dagsnyhet. Ryktet gick om att någon hade dött men lyckligvis klarade personen sig undan, dock med allvarligare brännskador. Alla frågor och sms man fick efter Bråvalla löd ”du träffades väl inte av blixten?”. Som tur var så var jag inte ens på plats när det inträffade. Men vädret var tydligen så illa att artisten Petter fick avsluta sin spelning under den tidiga eftermiddagen.

När jag anlände hade regnet lugnat sig, men stämningen var märkvärt låg. Brittiska artisten Passenger gjorde sitt bästa för att liva upp inför en seg publik i regnponchos. Singersongwritern har gjort sig ett känt namn med radioplågan Let Her Go och även om många sjunger med så står de flesta huttrande och önskar de var någon annanstans. Han ser onekligen ensam ut på scenen och någon vidare mysstämning blir det aldrig riktigt. Kanske skulle Passenger lyckas bättre under andra omständigheter än på ett Bråvalla som nyss blivit genomsköljt av en regnorkan.

DSC_1910
The Kooks är ett band som definitivt skriker sommar och sol, men inte ens de egenskaperna håller när vädret är rena hösten. Man kan försöka blunda och låtsas att det är lika varmt och underbart som när de spelade på Siestafestivalen 2011 men det inte går att förbise den stora vattenpöl som bildats framför scenen. Det är ganska katastrofliknande och innan spelningen börjar ser jag framför mig hur folk en efter en kommer knuffas ner i den och hur alla efteråt kommer se ut som de varit i lerkrig på Glastonbury. Men det blir aldrig något vidare tryck framför scenen. De som vill dansa i pölen dansar i pölen, en del i gummistövlar, en del i tygskor och en del barfota. De bryr sig inte om att bli blöta utan hoppar till låtar som Sofa Song och Naive. De är just de äldre låtarna som håller bäst, och jag önskar att deras kommande skiva kommer vara åtminstone på väg tillbaka till den musikaliska klass de en gång höll. De senaste skivorna har varit ganska tråkiga och jag har gång på gång blivit besviken på The Kooks. Likaså liveframträdandena verkar dala gång efter gång. Även om sångaren Luke Pritchard har behållit samma poppiga, spänstiga scenstil i alla år så räcker det inte när låtarna inte riktigt håller.

We-Came-As-Romans-Adam-Elmakias-Promo-PhotoAlla hardcore-fans på Bråvalla är samlade när amerikanska We Came As Romans går på scen under fredagskvällen. Enligt utfrågningen ”how many of you have seen us before” så verkar det vara mångas första spelning med We Came As Romans. För mig känns det som ungefär den tionde. De har varit i Sverige oräkneliga gånger, men trots långsamma framsteg verkar de faktiskt utvecklas gång för gång. De är ett samspelt band, har en grym screamare i David Stephens och duktiga gitarrister, men de har alltid haft ett problem: clean-sångaren Kyle Pavone. På skiva märker man inte av det, men på scen har det alltid varit en mindre plåga att höra hans tappra försök till sång under de höga tonerna. Den här spelningen är dock den bästa jag sett hittills av We Came As Romans – möjligen har de medvetet anpassat de nya låtarna till hans röst och låtit bli de höga tonerna, för att hans röst plötsligt skulle ha utvecklats känns inte troligt. Detta är ingenting de själva någonsin skulle erkänna men för alla oss andra står det ganska uppenbart, han är med i bandet bara för att han är söt. Hur som helst så är denna spelning ett klart framsteg för We Came As Romans.

Efter alla konserter och festivaler har jag lyckats med konststycket att aldrig sett en spelning med The Hives – fram tills nu. Förväntningarna var höga med tanke på deras goda rykte som liveband, och visst var det energiskt, kaxigt och smådrygt, ganska exakt så som jag förväntade mig. Det är väl så med The Hives, man vet vad man kommer få redan innan man varit där. Det är sköna låtar och det är rock’n’roll, men precis som jag alltid känt med The Hives så är de faktiskt fortfarande rätt tråkiga. Det är som att se en maskin framföra en spelning, och det finns ingen personlighet eller känslor i det hela överhuvudtaget.

Kanske är det just därför jag får såna varma känslor när jag vandrar över till Mando Diaos spelning som börjar just när The Hives tagit sin sista ton. För de som hängt med ett tag väcker de äldre låtarna som God Knows och Down In The Past nostalgi på högsta nivå. Det är riktigt roligt att höra både nya och gamla låtar och dess varierande sound blandade under en och samma spelning. När Mando Diao spelade på Bråvalla förra året var det endast Gustaf Fröding-tolkningarna vi fick höra och även om det var vackert infann sig något av en begravningskänsla vilket kändes ganska missanpassat på en festival. Den här gången är det betydligt mer livat, och även om det inte är Mando Diaos bästa spelning under karriären så är det kul att se ett varierat band som verkligen lyser av kreativitet och kärlek till musik.

you me at six 13You Me At Six är ett band som från ingenstans nått stor popularitet även utanför hemlandet England. När de gjorde sin allra första Sverigespelning i mars var det sedan länge slutsålt, dock gissar jag på att den största delen av deras fans inte riktigt har åldern inne för att åka på festival. Därmed är publiken under fredagskvällen på Bråvalla inte riktigt lika intensiv och spelningen blir därefter något plattare. Låtlistan ser tyvärr ungefär likadan ut. De äldre låtar jag föll för med det här bandet utelämnas och istället får vi höra Reckless, Underdog, och många fler av deras ganska menlösa popdängor. Det är nästan förvånande att inse att man verkligen tycker att flertalet låtar som spelas är fruktansvärt dåliga. Även om de flesta låtar är något sådär catchy så är texterna så pinsamma att det är outhärdligt. Det är omöjligt att ens digga med till ”I’m Mr. Reckless with a capital R” även om det inte är något fel på melodin. The Beatles lyckades göra poplåtar utan att ha genialiska texter, och så gjorde även You Me At Six i sin tidiga karriär. Jag trodde det här bandet hade potential till något större men efter att ha sett de live har det visat sig att de även är uttröttande tråkiga på scen. Sångaren Josh Franceschi är söt som socker men ser lika ointresserad ut som sina bandkamrater vilka knappt lyfter blicken från sina gitarrer.

Stackars Placebo har det inte lätt denna kväll. Det är en mycket liten publik som samlats framför scenen, möjligen på grund av den sena speltiden (efter midnatt) men också för att Bråvallas publik inte är densamma som Placebos hardcorefans. Med tjugo år som band bakom sig är det märkligt att de så sällan spelat i Sverige, men nu efter senaste skivan Loud Like Love har de spelat i Sverige två gånger på bara ett halvår. Jag blev glad över att de bokades till Bråvalla, och förmodligen förväntade sig även arrangörerna en större tillströmning till deras spelning. Den lilla publiken är antagligen en stor anledning till att Placebo ser så otroligt utråkade ut på scen, det ser nästan ut som att de gett upp hoppet redan från början och bara längtar tills att få gå av scen. Det är inte roligt att se och inte heller särskilt underhållande att lyssna på. Tyvärr har även deras skivor blivit sämre för varje år. Om inte något drastiskt händer och de hittar tillbaka till hur de lät för tio år sedan så är nog tiden snart ute för Placebo. Att följa det här bandet är som att bevittna ett sjunkande skepp.

DSC_1936

Ett av fredagens sista band är Kings of Leon, amerikanarna som nått enorma framgångar efter låtar som Sex on Fire och Use Somebody och numera kallas arenarockband, och ett av de tråkigare sådana. De är den typen av band som man lika gärna kan sätta på en skiva med hemma istället för att stå och tvingas kämpa emot gäspningarna under en konsert. Efter att ha sett den stora vattenpölen framför stora scenen var jag orolig för hur det skulle bli under de större spelningarna på kvällen, där det dessutom skulle vara mörkt och ännu mera folk. Men sedan kom jag på att det lyckligtvis nog Kings of Leon som skulle avsluta dagen. Med andra ord ingen risk för dans, hopp och trängsel. Lugnt och tryggt är det när Kings of Leon avslutar fredagen, och kanske är det lika bra.

Text: Rosanna Rundlöf
Foto: Pressfoto & Rosanna Rundlöf