Intervju: Enter Shikari: ”Vi har aldrig strävat efter att bli rockstars”

Brittiska posthardcore-bandet Enter Shikari är kända för att inte sätta några gränser när de skriver musik. Sina musikaliska influenser hittar de från alla möjliga håll, till stor del från drum&bass och dubstep. Rocksoul.se träffade basisten Chris Batten och trummisen Rob Rolfe från bandet när de besökte Stockholm i september och pratade om deras sommar på Warped Tour, deras kommande skiva och känslan av att komma hem från en turné och inte veta vart man ska göra av sig själv.

Sist de spelade i Stockholm var det femton minusgrader så de är glada över att den här gången ha kunnat se sig omkring lite mer. De var tidigare under dagen ute och tog en kaffe och njöt av alla små gator och affärer i Gamla Stan.
Den allra första gången Enter Shikari skulle ha spelat på Debaser var 2007 och då var var de tvugna att ställa in på grund av magsjuka.
– Vi hade spelat i Köpenhamn dagen innan och ätit dåliga pizzor på något kebabställe, minns basisten Chris. Tio av tolv i vårat crew var hemskt sjuka den natten så det fanns ingen möjlighet att vi skulle kunnat göra den spelningen. Vilket var väldigt synd för det var utsålt och allting.

Den här gången är de på Europa-turné med banden Your Demise och Letlive som både Chris och Rob hyllar.
– De är fantastiska killar och fantastiska band. Den här sommaren har vi spelat på Warped Tour i USA och där är det så fullt av skräpiga, genetiska och deprimerande band så det känns väldigt bra och uppfriskande att ha två så fantastiska band innan oss.
Gillar du inte Warped Tour-banden?
– Well, några av dem är väldigt bra, men många är skitband. Det är inget fel på själva Warped Tour men det är banden som inte alltid är så bra.

Vi fortsätter prata om deras sommar på Warped Tour och hur det är att spela mitt på dagen i den extrema hettan då deras crew börjar soundchecka på scenen brevid oss inne på Debaser. De spelar Enter Shikari-remixer på högsta volym och vi går istället ut till turnébussen som står parkerad vid Slussen utanför.
Jag frågar om alla tre banden delar buss. Chris säger att eftersom Enter Shikari har så stort crew för deras ljud och ljusshower får det inte plats för fler band så de andra får åka i små vans.

Så, hur är det att leva och bo i en turnébuss?
Rob: – Inte det bästa…
Chris: – Det är svårt att klaga på det, det är i alla fall mycket bättre än att åka i en van där man får sova sittandes. Vi har i alla fall sängar. Men det är inte så glamoröst som det verkar.
Rob: – Särskilt inte när man är så många som vi.
Chris: – Jag föredrar egentligen de bussar som bara har en våning, på de här kan man aldrig stå rakt så man måste hela tiden gå böjd. Men det är skönt att ha någonstans att ta vägen, efter en spelning kan man komma hit och bara se en film och ta det lugnt.
Rob: – Luftkonditioneringen är dock hemsk. Jag vaknar varje morgon och känner mig förkyld, är täppt i näsan och har ont i halsen.
Men ni har en fin utsikt här i alla fall…
Chris: – Ja, idag är det okej!
Rob: – Idag är det inte så illa.
Chris: – Det skulle vara fint om solen lyste… Men man kan inte få allt.

Så, tillbaka till Warped Tour. Hjälpte det Enter Shikari att få en större fanbase i USA?
Chris: – Vi hoppas det, ja!
Rob: – Haha, jag antar att vi får reda på det innan vår uppkommande headlinerturné där.
Chris: – Det vi märkte förra gången vi spelade på Warped Tour var att det gick bättre för oss i de större städerna som vi spelat i mer. Men den här gången är det mer utspritt, vi fick bra mottagande överallt, vilket är ett bra tecken.

Har det varit en dröm för er att bli stora i USA?
Rob: – Well, vi jobbar fortfarande på det! Vi förlorar fortfarande pengar varje gång vi åker dit. Jag vet inte varför alla är desperata efter att bli stora i USA! Men jag antar att det är för att det är en så stor marknad där och det influerar allting annat. Om ett band blir stora i USA blir de oftast det i resten av världen också.
Chris: – Det är nog mer av en dröm att bli stora vart som helst liksom. Vi trodde egentligen aldrig att vi ens skulle kunna lämna England och komma till övriga Europa. Så att få komma till både Australien och Japan är väldigt overkligt.

Enter Shikari var i våras i Thailand och gjorde klart sin tredje, kommande skiva som planeras att släppas i januari nästa år. Hur kommer det sig att de ville göra den just där?
Rob: – Det var väl för att möjligheten kom, i stort sett. En kille som producerat oss kände en kille som har en studio där. Och han undrade om vi ville åka dit, så vi tänkte ”varför inte?”. Det skulle inte kosta mer än att göra det i London och det var ett bra ställe att arbeta på för det fanns inget annat som skulle kunna distrahera oss. Det var ett vackert ställe och en riktigt bra studio. Vi lyckades få till ett album som vi är väldigt, väldigt nöjda med.
Vad kan ni berätta om den musikaliska utvecklingen?
Chris: – Det är extremt, på alla sätt. Vi sätter aldrig några gränser på oss själva när vi skriver musik. Vi har aldrig känt att vi behövt hålla oss inom några ramar. Vi har alltid försökt samla ihop så många olika influenser som vi kan in i vår musik.

Vilka är era influenser till den här skivan?
Rob: – Allt!
Chris: – Haha, yeah.
Rob: – Det är inte mycket som vi inte influeras av. Soundet och genrerna på albumet är verkligen varierande. Det är väldigt svårt att precisera något specifikt som vi får mer inspiration ifrån.
Chris: – Jag antar att det fortfarande är ganska aggressivt. Och det är mycket influenser från drum&bass, dubstep och även dance. Det är väldigt varierande.

”Vi vill inte vilseleda folk. Man kan välja ut de poppigaste låtarna som skulle fungera bäst på radion, och sen skulle folk lyssna på resten av skivan och undra ’what the fuck is this?'”

På den här turnén har de börjat spela två nya låtar live, den ena är Arguing With Thermometers som kommer finnas på kommande albumet och den andra är Sssnakepit som släpptes som singeln just den dagen de befann sig i Stockholm.
Efter att ha turnerat så mycket och så länge med de gamla låtarna är det vissa som de börjar känna sig en aning trötta på.
Rob: – Vi har varit trötta på ”Sorry You’re Not A Winner” i fem, sex år tror jag…
Chris: – Haha, yeah.
Rob: – Det är dock en låt som alla våra fans känner till så vi känner att vi ändå måste spela den varje kväll, annars skulle de bli besvikna. Men vi försöker kasta in liveremixer här och där och ändra några små delar så att det fortfarande är samma låt, men med en liten fräsch upplyftning. Det gör att det blir roligare för oss att spela och samtidigt blir det något nytt för publiken.
Chris: – I början på en turné känner man alltid ”åh, måste vi spela den igen”, men faktum är att när man ser publikens reaktion så känns allting bra. Det är alltid roligt att se att de gillar den så mycket.

Hur tänker ni när ni släpper singlar från ett album?
Chris: – Jag tror vi lärt oss att det inte fungerar att göra alla nöjda. Det blir för genomskinligt om man försöker nå kommersiell framgång. Vi försöker nog välja de som känns nyast, fräshast och mest spännande.
Rob: – Vi vill inte vilseleda folk. Man kan välja ut de poppigaste låtarna som skulle fungera bäst på radion, och sen skulle folk lyssna på resten av skivan och undra ”what the fuck is this?” och bli helt ivägskräckta. Vi vill hellre att folk ska se en sida av oss som ger ett intryck av vad vi egentligen är.

”Vi lägger inte upp våra sexvideos online i alla fall, det är ett som är säkert.”

Tidigare i år släppte de dessutom dvd:n Live From Planet Earth. Den innehåller bland annat en liveshow från Hatfield som de gjorde i julas, en liten dokumentär om deras första äventyr i Ryssland samt massor av livematerial.
Chris: – Det finns en hel inspelad konsert från Underworld i Camden som var en liten och svettig klubbspelning. Och så är det den från Hatfield med en massa ljusshower och hela produktionen. Vi kände att det var en bra idé att visa kontrasterna emellan de två. Och så är det lite blandat material från resten av världen.
Finns det någon gräns för hur mycket ni vill visa av ert privata liv i videobloggar och dvd:er?
Rob: – Well, vi lägger inte upp våra sexvideos online i alla fall, det är ett som är säkert…
(skratt)
Chris: – Det finns gränser, antar jag, om man gjort något dumt vill man kanske inte att hela världen ska se det. Men om något är roligt så är det klart vi kan bjuda på det. Vi vill inte uppfattas som folk som aldrig har roligt.

Vad gillar ni att göra en normal dag när ni är hemma från turné?
Chris: – Det är skönt att komma hem, men det är inte så kul att alla våra vänner hemma har nio till fem-jobb. Så förutom att träffa flickvänner och gå ut på kvällarna så har man dagarna till att ta det lugnt och umgås med sin familj. Jag gillar att spela golf också, och Rob gillar att hänga i trädgården…
Rob: – Det stämmer, när alla andra är på jobbet hänger jag i trädgården och lyssnar på klassisk musik!
Chris: – Det är svårt i början när man precis kommit hem från en turné, för man vet inte vart man ska göra av sig själv. Man blir så van vid att ha en strukturerad dag. Man vet när man ska soundchecka och så vidare, allt är planerat. Och så kommer man hem och vet inte alls vad man ska göra. Man blir lite rastlös.
En tomhet?
Chris: – Lite. Men det tar några dagar och sen blir man van vid det igen.
Rob: – Jag brukar tänka att det är som ett rullband som de har på flygplatser, såna som rullar rakt fram. Man går på dem, sen när man kommit av dem stannar allting upp. När man är på turné händer allting så snabbt och sen plötsligt är man hemma och livet går plötsligt mycket långsammare. Man ramlar nästan omkull, och man blir lätt rastlös och det tar ett tag innan man anpassat sig till hemma-livet.

”Vi kommer nog aldrig känna oss överlägsna, vi står fortfarande med fötterna stadigt på jorden.”

Medlemmarnas i Enter Shikari’s familj och föräldrar har turligt nog alltid varit väldigt stöttande. Idag är dessutom både Chris’s och Rou’s pappa en del av bandets management-team.
Chris: – Det var väl en period då vi slutat skolan och de ville att vi skulle läsa på universitetet ifall bandet inte skulle fungera. Vi gick alla på universitetet i ett år och mot slutet av det året blev vi erbjudna ett publiceringskontrakt. Så vid det stadiet kunde de se att det fanns människor som stod bakom oss så då var de bara glada för vår skull. Efter det har de aldrig haft något tvivel.
Gillar de er musik?
– Vi vet inte…
(skratt)
Chris: – Haha, jo men det gör dem, det tar nog bara några fler lyssningar än för de flesta andra. Men när de kommit in i det så gillar de den verkligen. De älskar att gå på våra spelningar.
Är det fortfarande overkligt att tänka på hur långt ni kommit som band?
Chris: – Ja. Definitivt.
Rob: – Fast vi blir ofta nedslagna på jorden. Som när vi spelat Main Stage på Reading & Leeds-festivalen inför 50 000 personer och sen inte långt efter får vi spela jättesmå spelningar inför ett hundratal personer. Vi går från det ena extrema till det andra och ibland hamnar vi  någonstans där emellan. Vi kommer nog aldrig känna oss överlägsna, vi står fortfarande med fötterna stadigt på jorden.

Ett av de mest overkliga ögonblicken för Rob och Chris var för två år sedan, backstage på Reading-festivalen, då Dave Grohl från Foo Fighters klev in i deras omklädningsrum.
Rob: – Han stod där och sa ”hey guys” och vi kollade på varandra och svarade ”hey”. Vi frågade om han ville ha en öl så han hängde kvar ett tag och gick sen iväg. För mig var det ett av de overkligaste ögonblicken jag varit med om.
Visste han vilka ni var?
Chris: – Antagligen inte…
Rob: – Haha, jag tror bara han var ute efter en öl. Men det var lite konstigt, jag visste inte om han letade efter någon eller vad det var frågan om.

”Vi har aldrig strävat efter att bli rika, berömda rockstars. Sånt tycker jag bara är pinsamt att ens tänka på, att det finns folk som startar ett band med endast det syftet.”

Vad är ert bästa tips till andra band som vill lyckas och nå ut med sin musik?
Chris: – Göra en massa spelningar, det är det vi har fått göra. Så många som man kan och på så många olika ställen som möjligt.
Rob: – Öva, jobba riktigt hårt för det. Upplev mycket. Gör det inte för att du vill komma någonstans, gör det för att du verkligen gillar att göra det. När vi började trodde vi aldrig att vi skulle få turnera runt världen i en stor, dyr turnébuss. Vi gjorde det för att vi älskade att spela i ett band och att göra de små skitspelningarna vi gjorde då. Det är nog en av anledningarna till att vi har kommit så långt som vi har, vi har tagit varje steg som det kommer. Vi har aldrig tänkt att om vi inte kommer till ett visst stadium är allt meningslöst. Vi har aldrig strävat efter att bli rika, berömda rockstars. Sånt tycker jag bara är pinsamt att ens tänka på, att det finns folk som startar ett band med endast det syftet. Det är av helt fel anledningar.

– – –

Chris och Rob från Enter Shikari om…

… den bästa komplimangen de fått:
Chris: – Det fanns en kille som heter Tony Wilson, som har gått bort nu, som drev skivbolaget Factory Records i England. Han var känd som en musikalisk guru, han upptäckte till exempel Sex Pistols i England och signade Joy Division, New Order och Happy Monday. Han är en väldigt retrospektiv kille helt enkelt. Han såg en liten spelning vi gjorde i Manchester och han sa väldigt fina saker om oss efter den, att vi som band var revolution. Det var en enorm komplimang, särskilt när man känner till hans bakgrund.

… det svåraste med att vara i ett band:
Rob: – Det är nog att vara hemifrån så mycket. Att vara borta ifrån flickvänner, vänner och familj. Men misstolka mig inte, jag älskar att få resa och jag är så tacksam att vi får åka runt världen och se ställen vi aldrig skulle få se annars. Men det är ändå svårt att vara borta under så långa perioder.

… vad som rör sig i deras huvuden på scen:
Rob: – Alla möjliga tankar.
Chris: – Vad kan jag göra härnäst?
Rob: – Ibland kommer jag på mig själv med att tänka på vad jag åt till middag tidigare och vad jag ska göra imorgon och då tänker jag ”woah, koncentrera dig, Rob, vi är mitt i en spelning här”. Ibland vandrar ens tankar helt enkelt någon annanstans. Men ibland är man verkligen inne i det, och man kollar vad som försigår runt omkring sig och skrattar åt galna saker som publiken håller på med. Till exempel någon otrolig stagedive med volt som någon gör, eller om jag ser någon av de andra killarna ramla omkull.

… det bästa med att vara i Enter Shikari:
Rob: – Att få resa runt världen och det faktum att överallt vi hamnar finns det folk som känner till vår musik och sjunger med i våra låtar. Det är ganska fantastiskt.
Chris: – Jag tycker det bästa är att vi har en sån enorm frihet i det här bandet. Att vi är fria att göra vad vi vill musikaliskt. Ingen har någonsin sagt åt oss vad vi ska göra. Nu har vi kommit till ett stadium där folk förväntar sig att vi ska vara progressiva och annorlunda, samt att vi ska pusha våra gränser. Det känns toppen att få ha den sortens ansvar och förväntningar från folk.

… sina framtida ambitioner:
Rob: – Att fortsätta som vi gör, antar jag. Att kunna få ihop så mycket pengar att vi kan fortsätta göra musik och turnera. Vårt ultimata mål är att få en lång livslängd på vår karriär.
Chris: – Jag skulle vilja komma till ett stadium där vi har fem, sex album under vårt bälte så att folk kan se tillbaka och tänka ”wow, kolla vad de gjort, vilken utveckling”. Det krävs en del tid för att folk ska kunna se tillbaka och förstå hur band har influerat musikindustrin och hur de har förändrat sitt sound.

Kolla in videon till deras nya låt Quelle Surprise här nedan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...