Intervju: Kristian Anttila: ”Jag behöver inte ljuga längre”

Kristian Anttila är i Stockholm för att ge intervjuer inför nya skivan Djur Och Människor som när vi möts släpps om några dagar. Över en kopp kaffe på ett café på Söder berättar han om sina drömmar, livets mening och hur han lämnat sina dagar med sex, droger och alkohol bakom sig.

– Har vi träffats förut, frågar Kristian plötsligt på väg in i dörröppningen till cafét.
– Var det på Universal-kontoret? Det var du med bandspelaren som pajade?
Jag hade hoppats att såna små incidenter som att batteriet i ljudinspelaren dör glömdes bort av andra än mig själv, men tydligen inte. Det var nästan två år sedan vi möttes då och Kristian Anttila var aktuell med skivan Svenska Tjejer.

Inför nya skivan Djur Och Människor känner Kristian mindre press än någonsin. Han har den här gången ett självförtroende stort som aldrig förr och kallar själv skivan för ett mästerverk.
– Det gör inte så mycket om det går åt helvete den här gången, säger Kristian. Det finns andra saker som jag är nyfiken på i livet, som den här musikkarriären sätter käppar i hjulen för. Jag bara fortsätter och fortsätter med musiken liksom. Det går aldrig dåligt och det går aldrig jättebra. Det bara tuggar på.
Som vadå?
– Jag är intresserad av vapen och så har jag exempelvis börjat intressera mig för grödor.
Grödor?
– Ja, bygga hus och sånt. Timmerhus.
Ja, det kanske är något att satsa på.
– Jo, jag har plockat broschyrer från militären och självförsörjande skolor. Man lär sig hur man går ut naken i skogen med en yxa och klarar sig. Man odlar lite, hugger en björn och fäller några träd och bygger ett timmerhus.
Är det din plan B?
– Ja, plan A nästan. Vi får se.

Jag frågar vad som menas med albumtiteln Djur Och Människor, och om det finns något särskilt tema.
– Det betyder olika saker varje dag. Just nu har jag inget att säga om den faktiskt, säger Kristian hemlighetsfullt.
Hur kom du på den?
– Jag cyklade en natt genom Änggårdens villaområde på väg ut till Västra Frölunda och lyssnade på slutspåret och så bara damp det ner i huvudet. Djur Och Människor. Och så bara klaffade det.

Jag frågar Kristian om han är djurvän, och han svarar ”Jag?”, som om det var någon annan person med i konversationen.
– Jo, jag älskar djur men jag har kommit till insikt att jag inte är rätt man att ta hand om dem. Jag gillar att titta på dem på bild och på tv, men sedan räcker det.
– Jag har inget ansvarskännande. En gång lånade jag en hund över en dag. Det blev jättejobbigt efter bara två timmar. Den skulle följa efter hela tiden, och den skulle bajsa och äta. Sånt som inte jag tänkte på att en hund skulle göra! Jag trodde man kunde knäppa med fingrarna och så kom den upp och gullade i knät.
Bajsade den inomhus?
– Nä, däremot så åt den sitt eget bajs när den bajsade på gatan. Jättekonstigt tyckte jag, och googlade på det. Det var tydligen vanligt bland unga eller undernärda hundar men jag vet inte riktigt vad det var tal om den här gången.

”Jag tror inte att jag blir igenkänd när jag är ute och går. I såna fall hade jag haft mycket snyggare kläder på mig!”

Hemmet har han fortfarande kvar i Göteborg, han kommer bo där hela livet, säger han.
– Jag har ingenting att klaga på med Göteborg. Jag har mitt lilla hörn ute på Hisingen och lever mitt lilla liv.
Brukar du bli igenkänd när du går på stan?
– Det har ju givetvis hänt. Men jag tror inte att jag blir igenkänd när jag är ute och går. I såna fall hade jag haft mycket snyggare kläder på mig!
Du tror inte, eller du hoppas inte på det?
– Njae, jag tänker att ingen vet vem jag är när jag går på gatan. Så är det. Men ibland kommer det fram främlingar och ska säga hej. Annat skulle jag inte orka tänka, det skulle bli jättebesvärligt då. Att behöva vara representabel hela tiden.
Vad brukar du göra när du är ledig?
– Det varierar mycket i perioder. Jag kan beskriva en dag: jag vaknar 9.30, en halvtimme innan klockan ringer, och tar en jättestor och jättestark kopp kaffe och läser alla nyheter i en till två timmar. Och svarar på några mail. Sen cyklar jag till studion och är där och jobbar med musik eller fixar och städar till 23.30. Då bryter jag, och cyklar till en container som jag hämtar mat ifrån. Som min grönsaksgranne som är grosist slängt. Sen så cyklar jag hem till mamma och tillagar och äter otroligt mycket mat och tittar på SVT play. Mellan två och fyra på natten går jag och lägger mig. Och sen börjar allt om.
Varför hämtar du mat därifrån?
– För jag tycker det är synd att man ska bränna upp alla de där goda melonerna och squachplanterna. Och så är det gratis också!

Du sa sist att du ljuger eller överdriver kanske 85% av allt du säger. Då började jag bli osäker på hur mycket du ljugit under intervjun egentligen.
– Jaha, nä, nu för tiden håller jag snarare tillbaka. Jag har slutat ljuga! Verkligheten har blivit mycket roligare. Jag behöver inte ljuga längre.

”Jag är aldrig så rädd för döden som jag är när jag är riktigt lycklig.”

Har du någonsin uppnått något som gjort dig så lycklig att du tänkt ”okej, nu kan jag lika gärna dö”?
– Ja. Nja. Eller? Nä, jag vill ju bara ha mer om det känns så. Jag är aldrig så rädd för döden som jag är när jag är riktigt lycklig. För då vill jag bara ha mer och då är jag rädd för att det ska ta slut. Under mina depressionsperioder är jag aldrig rädd för att bli skjuten, mördad eller dö i en bilolycka eller whatever. Aldrig någonsin. Det gör ju inget om jag dör då. Men om jag har det bra är det ju fruktansvärt att behöva dö! Usch.
När är du riktigt lycklig?
– Det är i regel när jag fått något avklarat som jag varit spänd eller rädd för. Som en konsert eller ett skivsläpp. Många artister lipar på sista dagen på turnén, men jag är jätteglad, för då äntligen blir jag fri.
Brukar du känna dig rädd inför en spelning?
– Jag kan vara lite ängslig ibland. Av en mängd olika faktorer. Men när man har det överstökat är det ett sällan skådat rus. En lyckad spelning som jag varit ängslig inför. Det är grymt.

Vad är meningen med livet tycker du?
– Jag fick den frågan för typ tio år sedan av SVT. Och då svarade jag att må bra, i någorlunda harmoni med sin omvärld. Och det kan jag nog fortfarande skriva under på. Oavsett om det innebär att bo i en koja i ett ghetto eller att leva i ett palats. Jag tror inte på materiella ting. Det är bara känslan som räknas.

”Att skaffa familj och flickvän har jag börjat tappa intresse för. Jag kommer bli som en gubbe i skogen.”

Vad har du för framtida ambitioner och drömmar?
– Som jag berättade förut, vapen och självförsörjning. Det är väl dit jag är på väg. Att skaffa familj och flickvän har jag börjat tappa intresse för. Jag kommer bli som en gubbe i skogen. (skratt)

Så vad händer härnäst, ska du ut och spela nu?
– Nu är det turné hela våren. Det blir kul. Vi har en massa nya låtar att spela, och lite nya ställen att spela på. Nya städer, nya klubbar.
Du har väl varit överallt nästan.
– Ja jag har ju verkligen varit överallt, nästan. Det är många städer vi gör repris på, men nya spelställen. Det gör ju att det känns lite fräscht.
Du vill inte utomlands?
– Nej. Lite då och då är det trevligt. Men jag orkar inte harva en gång till. Åka skrotbuss på landsvägarna i Polen. Under semesterformer kanske.
– Jag har ju lite sidoprojekt på engelska som jag kanske väljer att göra något av framöver. Då bosätter jag mig nog utomlands och sjunger direkt till den publiken. Kanske London eller New York. Men det är en suddig framtidsplan och det hänger helt och hållet på inspiration. Så vi får se.

Har du någonting annat du vill tillägga?
– Mm. Jag vill påpeka för Sveriges befolkning att jag är Sveriges genom tiderna tredje främsta kompositör. Björn och Benny ligger före! Men sen kommer jag. Jag behöver informera alla om detta. Så du kan blåsa upp det.
Det ska jag göra, det blir rubriken!
– Det här kändes jättebra, gud vad jag pladdrat på, jag brukar inte göra det. Sedan kaffet gjorde intrång i mitt liv så har allting förändrats. Sover till och med bättre. Det hjälper verkligen!
– Ja gud ja, det är som natt och dag. Jag är vaken på dagen och sover ganska bra på natten.
Men jag kommer ihåg att sist vi sågs så sa du att du sover ända in på eftermiddagarna.
– I hela mitt liv har jag lagt mig sex på morgonen och gått upp tre på eftermiddagen. Och levt helt avskärmat. Men det har ju förändrats. Och nu börjar jag bli stressad över att livet börjar ta slut. Jag är ju 33 år gammal nu.
Det går mot sitt slut.
– Det är ju inte jättemycket kvar. Det finns saker jag vill hinna ha gjort.
Vapen…
– Vapen, skogen… ja det var väl det! Haha.

”Jag hade en intervju igår och då rotade de också i det. Men då sa jag att jag knullat färdigt för en livstid och då blev de jätteglada.”

– Ja, då ska du sätta dig och försöka tyda vad jag säger.
Ja exakt.
– Sluddrar jag fortfarande?
Nja…
– Folk tyckte jag alltid pratade som om jag var full…
Haha. Du pratar lite långsamt.
– Gör jag det?!
Och ibland tänker du länge. Men det är väl bra.
– Ja, jag måste ju få allt sagt rätt.
Ja, det är inte många som har så intressanta svar faktiskt.
– Jaså? Men det hade inte jag heller, jag var tråkigare förr. Men nu känner jag mig pratglad och då blir det mycket bättre.
Var du verkligen tråkigare förut? Var du inte ännu mer öppen…
– Jo, möjligt. Det kanske jag var ja… Det har du rätt i. Men jag var kanske mer öppen om andra saker, som intresserade mig då. Jag har ju lite lämnat det här med sex, droger och supa och sånt.
Varför har du gjort det?
– Det intresserar mig inte längre.
Du är klar med det?
– Lite så. Jag hade en intervju igår och då rotade de också i det. Men då sa jag att jag knullat färdigt för en livstid och då blev de jätteglada. Men jag är helt enkelt inte intresserad av närhet och sex längre. Jag känner inget begär. Jätteskönt! Jag känner mig fri, nästan. Inga problem, inga konflikter, ingen svartsjuka, ingenting. Bara hög på mig själv och på skogen och vapen!
– Man behöver inte bry sig om sitt utseende längre heller.
Bryr du dig inte om det alls?
– Nja, egentligen inte. Jag har ju valt kläder för att vara representabel.
Du tänkte väl ändå på vad du skulle ha på dig idag när du skulle fotas och allt?
– Jo, det får jag ju ändå säga att jag gjorde. Men det är väl nästan av respekt för musiken. Jag kan ju inte gå upp i en jävla pyjamas…
Fast varför inte? Det skulle väl vara lite kul.
– Jo, det får bli nästa skiva. ”Från Sängen” kan den heta. Från sängen, i bara pyjamas, på alla pressbilder…
– Fan vad kul, en sån skiva ska jag göra! ”Från Sängen”, och så ligger jag nerbäddad på varenda bild.
I pyjamas!
– I Pyjamas. Vad kul, då har jag en platta till att göra! Fan vad bra, tack för det.
Ja, varsågod!
– Nu ska jag till revisorn, han som har hand om mina pengar. Olof Palmes gata ska jag till, vart ska du?
Jag ska till Odenplan.
– Ja men det är väl rätt håll?
Ja, ska du till tunnelbanan?
– Nej, jag går ju alltid i Stockholm.
Oj men du kan ju inte gå ända dit?!
– Jo jo jag går, herregud det där är ingenting. Jag gick med två gitarrer, en resväska och en ryggsäck från djupaste Söder till Östermalm. Det var tungt, men det går. Det tar bara någon timme.
Men det är ju jättekallt ute.
– Men om man går snabbt så blir man varm.

Vi går mot Skanstulls tunnelbana. Kristian fascineras över hur vi Stockholmare alltid väntar vid rödljus. I Göteborg bara går de, säger han. Och så är det raka vägen här framme, säger jag och pekar norrut över Götgatan.
– Ja, då kör vi då, säger Kristian och lägger ryggsäcksbanden tillrätta över axlarna.
– Hör av dig om bandspelaren pajar igen!

TEXT: Rosanna Rundlöf
FOTO: Pressfoto

Lyssna på Hisingen-Manhattan från nya skivan här nedan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...