Molotov Jive: ”Vi är inte lika gapiga efter uppmärksamhet”

molotov jive molotov jive
Molotov Jive är indierockbandet från Karlstad som just nu är aktuella med sin tredje skiva Storm. För Rocksoul.se berättar basisten Anders Wennberg och trummisen Johan Hansson om bandets ålderskris, inspelningsperioden i USA och hur de under sina nio år som band mognat till sig och blivit tryggare i sig själva.

Det är fredagen den trettonde när vi möts på caféet Louie Louie på Södermalm i Stockholm. Molotov Jive kommer från Karlstad men har bott i Stockholm sedan fem år tillbaka och trivs bra.
Johan: – Det tog ganska lång tid att känna sig som hemma, men jag känner inte att Stockholm är definitivt. Jag skulle gärna se något mer.
Anders: – Det är här man har vardagen. Jag tycker dock fortfarande det är skönt att komma hem till Värmland och ta det lugnt över en helg.

Det har skrivits rätt mycket om er i tidningarna i Karlstad som jag förstår? Är det fortfarande så nu när ni inte bor där längre?
Johan: – De är duktiga på att skriva om oss och de gör gärna reportage. Men det blir sådär klassiskt ”de där är ifrån Karlstad”. De är kanske inte så många andra värmlänningar där som gör någonting.
Anders: – De som vi gjorde våra första intervjuer med var samma som jobbar kvar nu. De tycker väl det är roligt att följa upp det. De som var typ praktikanter och intervjuade oss då är nu nöjeschefer. När vi var nya så var de nya också.
Johan: – Samtidigt kan man mötas från andra hållet. Som ”Ni ska inte tro att ni är några”. Eller ”Är det bra i Stöckholm nu” liksom. Jamen lite lantelag.

Nya skivan Storm, bandets tredje, spelades in i USA och drar åt ett mer arenarocksound än de tidigare gjort.
Vad var det för typ av sound ni eftersträvade?
Johan: – Vi kände efter att ha gjort de två föregående plattorna att vi behövde steg. Att vi behövde utvecklas, och kanske återigen renodla sig själv.
Anders: – Det var väl lite som att vi eftersträvade ett sound som inte går att ta på. Det ska inte vara så enkelt, det ska ha en ljudbild som är intressant. Man kanske inte förstår vad det är för sorts instrument eller vad det är som låter. Alla ljud ska bara vara i harmoni med varandra.

”Jag tror det var någon sorts ålderskris för bandet som slog till.”

Jag tycker också att det är ett lite större sound, men jag vet inte riktigt vad det är?
Johan: – Ja, det var ju någonting vi ville åt också. Vi ville att det skulle låta större, och inte spara på krutet. Förut lät det som när vi spelade i replokalen, vi la inte på några extra saker. Nu är det här en skiva som vi inte rakt upp och ner kan spela live, för det är flera gitarrer och instrument.
Är  det några särskilda band ni influerats av?
Johan: – Vi lyssnar på ganska mycket musik. Men samtidigt tror jag mer att vi varit ute efter en känsla. Jag känner att vi kan bli lika inspirerade av till exempel målningen på omslaget som saker som hänt i våra liv. Vad som hänt i bandet och hur det är när vi repar. Och försöka få det till en ljudbild.
Vad är det som har hänt i bandet då?
Johan: – Det är mycket. Vi har varit ute och spelat mycket, umgåtts mycket och länge, vi har ju hållt på sedan 2003 liksom. Det händer saker hela tiden.
Anders: – Jag tror det var någon sorts ålderskris för bandet som slog till. Det är nog lite den som speglar det hela. Att man haft ett band i nio år och det börjar bli… länge. Man vill göra något nytt med det. Man har gått tillbaka och ifrågasatt vad man håller på med och varför. För att fortsätta hålla på med det måste det vara kul för alla.
Johan: – Det måste förnyas och det måste hända nya saker för Molotov Jive för att det ska vara intressant. Det behöver kanske inte vara stora förändringar, men det måste kännas spännande hela tiden.
Hur tycker ni att ni har utvecklats som personer?
Anders: – Jag tror inte vi är lika gapiga efter uppmärksamhet. Vi är lite tryggare och lugnare nu. Det var väldigt lätt när man var 18 att man bara stod och skrek efter uppmärksamhet. Man ville att hela världen skulle höra varenda ackord man någonsin tagit. Nu har det där lagt sig. De som vill och tycker om att lyssna på oss uppskattar man jättemycket. Men de som inte gör det – fine. Det är helt okej. Det är nog lite för att man blivit lite tryggare och äldre. Inte lika ängsliga.
Är ni såna som gillar att stå i centrum och få uppmärksamhet?
Anders: – Det är ganska olika. Vi är ju fyra rätt olika karaktärer. Vissa skriker väl efter mer än vad andra gör.
Johan: – Men samtidigt, när man släpper en skiva är det ju för att man vill synas. Annars skulle vi ju bara stå i replokalen och spela för varandra. Det är klart man vill att folk ska höra det och förhoppningsvis njuta av det.

Den nya plattan spelades in under fem veckor i USA och producerades av stjärnproducenten Sylvia Massy, som tidigare jobbat med bland andra Prince, Johnny Cash och System Of A Down.
Det måste varit spännande?
Johan: – Det var spännande faktiskt!
Anders: – Det var lite av en pojkdröm.
Johan: – Det var skönt att kunna åka dit bara för att spela in den här skivan. Att jobba så koncentrerat. Sen var det en speciell situation eftersom vi inte kände de vi skulle jobba med. Och att de pratar andra språk. Visst, vi alla är bra på engelska, men finkänsligheten och att kunna beskriva ljud kan vara ganska svårt. Men det funkade, och det blev fantastiskt bra.
Hur kan det höras på skivan att den är inspelad i USA?
Johan: – Produktionen är väldigt maffig.
Anders: – Vi hade inte fått låta sådär med en svensk producent.
Johan: – Nä. Men det låter ju jäkligt bra! Det är mycket av allt. Och det var ju lite av våran grundidé.

”Nu tycker jag nog vi aldrig har låtit bättre live.”

De spelade in i norra Kalifornien, i en liten by som heter Weed. Det var ett litet samhälle där det inte fanns så mycket att göra.
Anders: – Det var bara som ett truckstop. Det fanns en mataffär och två barer liksom. Vilket nog var bra för skivan.
Johan: – Om jag inte var där för att spela in en skiva skulle jag nog inte ha så jättekul.
Det är ingenstans man åker bara sådär?
Anders: – Nä, verkligen inte. Men San Francisco var en jättehäftig stad. Vi flög dit och var där några dagar. Men det var ett långt kast att landa där och sen åka djupare och djupare in i skogen tills man kommer fram. Nästan så man undrade om man hade kommit rätt.
Kan inte de fixa så ni får göra värsta USA-turnén nu?
Anders: – Vi hoppas väl att det blir något framöver. Vi har ju fortfarande kontakt med de som vi spelade in med. Så det är väl absolut ett mål. Det skulle vara häftigt.

Hur har de nya soundet och låtarna fungerat live? Jag kan tänka mig att det blir rätt annorlunda från förut.
Anders: – Vi har fått in en kompis till oss som agerar live-keyboardist. Det var en viktig del, de nya låtarna lät faktiskt inte så bra utan synth. De blev ganska tomma.
Johan: – Jag tycker det har funkat jättebra ändå.
Anders: – Vi pratade lite om hur vi skulle kunna få in de gamla låtarna i låtlistan så att de skulle kännas naturligt.
Johan: – Det är väl en fas man går igenom, man vill alltid visa upp det nya. Det nyaste är alltid det bästa. Och så ska det väl vara. Nu tycker jag nog vi aldrig har låtit bättre live.
Spelar ni fortfarande de gamla låtarna?
Anders: – På de senaste spelningarna med Glasvegas gjorde vi inte det.
Johan: – Men så spelade vi ju ganska kort då. Så då passar man ju på att köra det nya.
Anders: – Det är jättesvårt att välja vilka av de gamla låtarna vi vill ha med. Vi är alltid osams om vilka vi ska spela. Men vi gillar de ju fortfarande, bara det att det är lite skillnad på dem.

”Jag tror det är konstant så att man ser tillbaka på sig själv och ifrågasätter.”

Hur känner ni när ni lyssnar på era gamla låtar? Är det någonsin ”vad fan höll vi på med” eller är ni ändå stolta över dem?
Johan: – Absolut inte! Jag är väldigt stolt över allt. Man ångrar ingenting.
Anders: – Men på något sätt är det ju som att läsa en gammal dagbok. Lite såhär ”oj, hur tänkte jag där”. Men samtidigt var det ju så man tänkte då så man kan ju inte se ner på det.
Johan: – Ja men precis. Det är som ett gammalt fotografi, eller som en avbild av den perioden.
Anders: – Man känner väl när man lyssnar på det att ”oj, så skulle jag nog inte spela idag”. Men samtidigt var det ju så jag spelade då, och det finns en charm i det. Så kommer vi väl tycka om vår nya skiva om fem år också. ”Hur kunde vi välja att dra upp allt sådär mycket?!”. Jag tror det är konstant så att man ser tillbaka på sig själv och ifrågasätter.
Johan: – Som när man kollar på gamla skolfoton.
Anders: – Det är ju för att man utvecklas. Sen är det ju inte alltid säkert att man utvecklas och blir bättre. Det är ju väldigt många band som har sina bästa skivor som sina första, och sen försöker de hela tiden hitta tillbaka till det. Där vill man ju inte hamna.
Johan: – Jag är hur som helst väldigt glad över att jag inte skäms över det vi gjort. Det skulle vara väldigt jobbigt. Jag tycker de skivor vi gjort tidigare är två jättefina plattor.
Anders: – Absolut.

Läser ni mycket recensioner när ni släppt en skiva?
Johan: – Jo men det gör man ju. På något sätt har man ju ändå bett om att folk ska recensera i och med att man släpper en skiva och hela den proceduren. Det är ju alltid intressant att se vad folk tycker.
Anders: – Jag tycker det är fascinerande med folk som säger att de aldrig läser recensioner. Det skulle ju vara jobbigt att inte få veta vad folk tycker. Jag är alltid nyfiken. Men om tio år kanske man inte bryr sig, då kanske man är så avtrubbad att det inte spelar någon roll alls längre.
Johan: – Jag tror man också blivit bättre på att se genom fingrarna på recensenterna. Om man inte håller med och får en dålig recension skakar man av sig det ganska snabbt.
Anders: – Om man fick en dålig recension på första skivan så blev man verkligen ledsen. ”Oj, är jag såhär dålig?” Man tog nästan åt sig som att det här är det rätta svaret. Nu är det mer ”okej, den tycker så”, men man är fortfarande lika nöjd med skivan. Det förändrar inget längre. Det är väldigt skönt. Det har också med att göra med att man blivit äldre. Allting grundar sig i vad man själv tycker.

De flesta vet ju att det inte alltid är så glamoröst eller lätt att spela i band, vad är det som motiverar er att ändå fortsätta?
Anders: – Det är ju för att det är så kul. Igår tror jag vi repade i tre timmar, drack öl och spelade en gammal Kiss-låt. Det och att spela live. Det är det att det är så himla roligt, det är bara det.
Johan: – Och sen är vi fyra bra vänner som har jäkligt kul tillsammans.
Anders: – Och jag tror det var det som vi behövde bli påminda om när vi hade våran lilla ålderskris. För den frågan är ju så viktig – varför man fortfarande gör det. Trots att miljonerna inte har trillat in. Men om man hittar svaret att det är det roligaste man vet så spelar allt annat inte så stor roll. Då blir det ganska självklart varför man fortfarande håller på.

TEXT: Rosanna Rundlöf
FOTO: Pressfoto

Molotov Jive är aktuella med sin tredje skiva Storm. Kolla in videon till nya singeln Run här nedan!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...