Howler: ”Det är ett spel som alla nya band får spela”

 howler0

INTERVJU: Ett av de mest hajpade banden just nu om man får tro brittiska musiktidningar är indierockbandet Howler från Minneapolis i USA. De släppte tidigare i år debutskivan America Give Up. Vi mötte sångaren Jordan Gatesmith när de var i Stockholm för att spela på Debaser Slussen.

Bandet kom fram till Stockholm för bara någon timme sedan från Göteborg. Det är en vårdag i slutet av maj och vi har slagit oss ner vid ett runt bord inne på Debaser Slussen, där Howler ska göra sin första Stockholms-spelning ikväll.

Hur har spelningarna på turnén varit hittills?
– En del har varit awesome och en del har varit väldigt awesome. Eller vad säger du Barney? Jordan skrattar och vänder sig till sin merchkille som sitter vid bordet framför sin laptop.
– En del har varit awesome och en del har varit ledsamma.
Båda skrattar och verkar en aning flamsiga. Jag frågar om de känner till någon svensk musik och Jordan skiner upp.
– Åh, knappt, men jag vet att Lykke Li är från Sverige! Och Peter, Björn & John. Jag gillar dem.
Vilka är de största skillnaderna mellan att turnera i USA och Europa tycker du?
– De ger dig bättre mat här, säger Jordan.
– De tar hand om dig bättre, säger Barney.
Vilka då?
– Spelställes-folket, svarar Jordan. De ger dig mat, massor av mat.
– Och du får dricka lagligt här, säger Barney.

Den än så länge 20-årige Jordan nickar instämmande. Jag frågar vad de tycker om att turnéra och se nya städer varje dag, något som Howler snabbt fått vänja sig vid.
– Det är okej. Det är kul i början, men efter en månad vill man nästan ta livet av sig, säger Jordan.
Blir du inte uttråkad av att vara hemma?
– Jag tror inte jag är lycklig vart jag än är någonstans, säger Jordan och skrattar. Är jag på turné vill jag hem men hemma blir jag uttråkad.

Howler släppte sitt debutalbum America Give Up tidigare i år, och har redan planer på ett nytt.
– Vi kommer börja jobba på det direkt efter den här turnén. Vi hoppas få det färdigt så snart som möjligt.
– Jag kan inte säga mycket om det än, men det är inspirerat av 60-tals r’n’b och soul. Men också 60-tals-garage. Sånt vi varit inspirerade av förut men nu med lite mer groove i det.

”Efter vår andra skiva har vi förhoppningsvis hittat vårt egna ’Howler-sound’.”

När jag frågar hur de själva skulle vilja beskriva sin musik börjar Jordan kolla nervöst omkring sig. Han ber om hjälp från Barney som föreslår ”ni blandar fler musikstilar än vad ni får cred för”.
Kanske ligger någonting i det. Men det är svårt att definiera deras musik.
Att bli jämförd med band som The Strokes i tidningar som NME tycker Jordan är en fin komplimang.
– Det är en fin jämförelse. De är ett bra band.
Känns det inte som det ger er mycket press på att leva upp till något?
– Nej, det är ett spel som alla nya band får spela. Alla nya band kommer bli jämförd med något annat band. Men om man fortfarande får såna jämförelser efter sin andra eller tredje skiva så har man nog antagligen något problem med sitt band.
– Efter vår andra skiva har vi förhoppningsvis hittat vårt egna ”Howler-sound”.

Hur känns det att ha blivit omnämd som en av de coolaste personenerna i NME?
– Det känns inte alls rättvist, Barney borde vara i mitt ställe.
Barney skrattar.
– Oh you!
– Jag vet, jag gick om honom på den sista omdömningsrundan. Jag känner mig skyldig, jag skulle vilja dela det med Barney.

Brukar du läsa sånt som skrivs om dig?
– Nej, jag försöker att inte göra det. Man kan bli galen av sånt. Innan vi blev signade och hade släppt vår EP var jag jätteexalterad och brukade kolla vad bloggar skrev om oss. Men nu finns det så mycket att läsa, både bra, dåliga och konstiga saker. Man skulle bli galen av att övertänka på sig själv och vad man gör och att lyssna på alla dessa röster som pratar om en. Det är inte riktigt värt ens tid.

”En dag sa vår tourmanager Waynne att jag hade en fin rumpa. Det betydde mycket för mig.”

Vilken är den bästa komplimangen du någonsin fått?
– En dag sa vår tourmanager Waynne att jag hade en fin rumpa. Det betydde mycket för mig.
Det var en fin komplimang!
– En jättefin komplimang! Han sa att han inte var gay men gillade min rumpa.
Vad svarade du?
– Jag visste inte vad jag skulle säga, jag blev så förvånad, oftast så säger han aldrig något snällt till mig. Det var ett emotionellt ögonblick, jag fick gå undan för att vara för mig själv en stund.

Vad är det värsta du fått höra då?
– Allt annat som Waynne någonsin sagt till mig. ”Load the fucking van you fucking retard!”, ”You little piece of shit you’re never gonna make it”. Sånt får jag höra dagligen av honom.
Är han verkligen så elak?
– Oja, det är han. Kolla på honom, han är ond. Han ser ut som Voldemort i Harry Potter. (skratt)

Vilka affischer hade du på väggarna när du växte upp?
– Faktum är att jag hade baseboll-affischer på väggarna när jag växte upp. Jag var väldigt inne på baseboll!
Inte musik?
– Alltså, det där var när jag var 7-11 år. Efter det så hade jag inga affischer.

Har du någonsin varit ett superfan av någon?
– Ja, jag har varit ett superfan av många. Av Prince, och The Replacements. Jag var besatt. Jag tror jag har alla Prince-album som någonsin spelats in. Det är en bedrift. Han har MÅNGA album. Det är nästan äckligt.
Inga affischer?
– Inga affischer, haha.

Om du skulle tatuera en textrad på dig, vilken skulle det vara?
– Antagligen ”I’m A Bad Babysitter”. ”I got my boyfriend in the shower…  I make six bucks an hour” på min svank.

”Förut brukade jag tänka på vilken som skulle vara den bästa vägen ut från scenen om jag skulle få scenskräck och behöva spy.”

Vad brukar du tänka på när du står på scen och kollar ut över publiken?
– Just nu, ingenting alls. Absolut inget. Det har blivit som en autopilot. Vi har spelat de här låtarna så otroligt mycket nu. Förut brukade jag tänka på vilken som skulle vara den bästa vägen ut från scenen om jag skulle få scenskräck och behöva spy. Men så är det inte längre.
Varför?
– För att vi spelat låtarna så mycket. När vi gjort en ny skiva och ska spela nya låtar igen kommer jag nog vara tillbaka och redo att spy på scen igen.

Vad har du för framtida ambitioner och drömmar med Howler?
– Jag och Brent hade en dröm om vår framtid. Vårt plan kommer bli kapat och vi kommer hamna någonstans i Kuba. Vi kommer klara oss oskadda, inget problem där. Men planet hem till Minneapolis kommer krascha i Mexikanska golfen. Ingen kommer någonsin finna våra kroppar.
– Så vi har inga mål eller ambitioner. Vi vet redan vad som kommer hända.

TEXT: Rosanna Rundlöf
LIVEFOTO: Markus Lundqvist

Kolla in videon till en av deras bästa låtar This One’s Different.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...