Charles Bradley and His Extraordinaries på Mejeriet 16/10

IMG_7663

Charles Bradley and His Extraordinaries
Mejeriet: 16/10 2013
BETYG: 4 av 5

IMG_7652LIVERECENSION: ”The Screaming Eagle of Soul”, Charles Bradley, togs med på sin första James Brown-konsert vid 14-årsåldern. Det blev ett gig som satt som en smäck och han visste tidigt att det var inom funk och soulen han hade en framtid. Men karriären lät vänta på sig för Charles. Först som 54-åring, 2002, blev hans talang ”upptäckt”. Men det skulle dröja ytterligare nio år innan hans första soloplatta, No Time For Dreaming, gavs ut. Den riktiga karriärsboosten kom 2012 i samband med att souldokumentären Soul of America kom ut 2012. Sedan dess har det gått riktigt fort. Nu åker ”soulörnen” land och rike runt och frälser soulrockfantaster tillsammans med His Extraordinaries, som är ytterst habilt i sin musikalitet. Giget på Mejeriet lockar såväl anarkister, kultureliten och gråhåriga tanter med make på käpp i släptåg. Och vilken valuta det ges för entrépengen! Jösses. Denne soulgigant Charles Bradley dansar, flirtar med publiken, sträcker armarna rakt ut i en form av Jesus-pose och ömsom vrålar, ömsom smeker fram texten i de smäktande soulrock-låtarna som om vore självaste James Brown klonad med Etta James och Otis Redding. Man blir fanimig småkär.

Med program som Talang, Idol, X-Factor, m.m. där ungdomar och äldre utan en chans till större historiska avtryck, slussas ut i rampljuset, för några sekunders kommersiella tillrättalagda karaokevarianter i musikaliska tolkningar, där halva befolkningen verkar vara i ett lyckorus värre än i bingolottos storhetsdagar, blir en fysisk upplevelse med en artist som Charles Bradley and His Extraordinaries så nära en religiös musikalisk uppenbarelse man kan komma.

Detta får undertecknad att bli tårögd över konstaterandet att man är här, man ser detta, man lyssnar på detta, man blir hänförd. IMG_7660Charles Bradley är på scen med ett sju man stark kompband som levererar kompetens och musikalisk känsla där hela livsödet rullas upp i självupplevda texter om fattigdom, död och sorg som tårfyllt sjungs, skriks ut och våndas ut ackompanjerade av en Symphony av avancerande basgångar, trumpeter och taktfasta trumtakter. Med ett ytterst kompetent kompband som färgsätter detta vackrare än den vackraste målning inramat av en tvåman stark blåssektion i en blandning av vemod och ren glädje i den gamla skolans soul”¦

Soul, ordet blir lika stark i sin översättning: Själ, detta är själ, detta är soul levererad av en av de största i en samling av artister som verkar i en musikstil som återuppväckts och fått en ny genomslagskraft genom artister som Charles Bradley där det inte levererats stora artister i denna genre sedan 1960 och -70 talet. På den tiden hette dom James Brown, Etta James, Otis Reading, Sam Cook, Sam and Dave och Wilson Pickett, artister som fortfarande idag hörs i vår vardag i allt från musiklyssnande, filmsoundtrack, coverband, reklam och talangprogram.

På plats ser och hör vi bandet öppna med kraft och musikalitet i två låtar utan Charles Bradley, tredje låten blir även denna musikalisk tills organisten Mike Deller går fram till mikrofonen och annonserar ut kvällens huvudartist ”Please welcome The Screaming Eagle of Soul, mister Charles Bradley!”
Jublet stiger, Charles Bradley äntrar scenen och öppnar med Love bug blues.
Vi är med på en musikalisk underhållande resa där huvudartisten ibland lämnar scenen och bandet kör igång sanslöst vackra och välljudande instrumentala versioner av gamla klassiker, för att i nästa stund med ett skrikigt vrål återigen tas med på Charles Bradleys resa som består av starka sånger, glorifierande av tacksamheten till livet och dess konstiga vägar som musikaliskt tar oss genom upptempolåtar, blandade med lugna låtar på låg volym där Charles Bradleys sjunger och skriker ut sin musikaliska resa genom alla sina svåra år med en gripande livshistoria som uppmärksammats i dokumentären: Soul of America från 2012. Intrycken kommer i sinom tid kommer att landa och vi kan med glädje tala om att vi var där, vi var där och upplevde detta.

Att undertecknad, när Charles vandrar ut i publiken på slutet, får en stor svettig kram av den store örnen från Gainsville gör banne mig inte saken sämre. Vilken röst, vilken artist – och vilket jävla band – ren kärlek!

TEXT & LIVEFOTO Göran Svenson

IMG_7584

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...