Rapport från Roskilde Festival 2014: 4-6/7

Rob Zombie RF14 1
FESTIVAL. Efter en sådan toköppning och överkörning som Rolling Stones levererade på öppningskvällen på Roskildefestivalen är det inte enkelt för övriga akter att nå upp till samma klass. Arctic Monkeys, Rob Zombie, Jack White, Stevie Wonder, Manu Chao La Ventura och Damon Albarn, för att bara nämna några, försökte”¦

Under de senare åren känns det som att Roskildefestivalen gått en aning från att dra flera hyfsat stora akter till att satsa mycket mer på att säkra upp ett eller ett par stora kända akter. Med resultat att övriga startfältet känts tunnare. 2014 års festival är inget direkt undantag. På plats ett Rolling Stones. Ohotat. På plats två? Tja, Stevie Wonder? Nja. Men därmed inte sagt att det var ett risigt startfält som inte bjöd på bra musik. Långt därifrån. 2014 års festival bjöd på en hel del godbitar.

Rob Zombie. Den klockrena beskrivningen av Rob Zombie är: “Satan behöver rock´n´roll. Rock´n´rollen behöver en hellbilly”. Och nog är det en beskrivning som heter duga. Rob Zombie har tagit vid där Alice Cooper och Ozzy Osbourne lämnat av. Djävulsmixen av karikatyr, blodiga skräckfilmer och korpsvart hårdrock blir till en gungvänlig, skrämmande och galet skoj och energisk show på Orange scen, där frontmannen trivs som fisken i vattnet. Han bjuder verkligen på det som han beskriver i låten med samma namn The Great American Nightmare. Och publiken älskar det. Att Rob Zombie begåvas med Dannebrogen på scen gör knappast saken sämre. Klockrent gig med hög energi och fart.


Manu Chao La Ventura
. Med fotbolls-VM i full gång känns det inte mer än helt rätt att festivalpubliken bjuds på fransk reggae blandat med brasiliansk sambapunkrock av bästa art när solen så sakteliga håller på att sänka sig över Dyrskuepladsen. Manu Chao levererar hög energi tillsammans med sin kvartett La Ventura. Mixen av reggae, punk, ska, pop och rock känns helt logisk här och nu.

Arctic Monkeys RF14Arctic Monkeys. När festivalen tidigare frågade sina gäster vilket band eller artist man helst ville se på scen hamnade brittiska Arctic Monkeys bland de tre främsta banden. Och nu 2014 fick man sin vilja igenom.  Inte konstigt alls att det är tokpackat framför Orange scen på lördagskvällen efter att Manu Chao fått publiken att gå loss med sambatakter på det tidigare gröna gräset framför festivalens största scen. Bandets flörtande med olika musikstilar har lett – nästan – hela vägen till den absoluta toppen av rockbranschen. Och när de äntrar Orange scen på lördagskvällen är det högt ställda förväntningar. Det blir en habil show, bandet självt har kul spå scen men det är inte den käftsmäll man förväntat sig. Möjligt är att det är lite för få alster från debutplattan Whatever people say I am, that´s what I´m not ändå. Efter Manu Chao hade vi förväntat oss mer party á la I bet you look good in the dance floor.

Carcass RF14Carcass. Det brittiska goregrind/deathmetalbandet Carcass gör en stabil insats på Arena på söndagen. De mest trogna fansen, vilket inte visar sig vara så värst många, har hittat till tältet men det märks att det är söndag, bandet får svårt att få igång publiken. Är själv inget stort fan av deras musik men det funkar i kortare perioder. Största behållningen är nog den gråhåriga damen modell äldre som letar sig framåt scenen en kvart in på giget. Hon kändes malplacerad där men eftersom hon stod kvar ytterligaren en halvtimme uppskattade hon nog giget. Vem kunde tro att Bill Steer och övriga i Carcass skulle tilltala en sådan målgrupp?

Les Ambassadeurs feat Salif Keita, Amadou Bagayoko + Cheick Tidiane Seck. Selif Keita är känd som “The Golden Voice of Africa”. Med sig på scen i Arena har han Cheick Tidiane Seck och Amadou Bagayoko. Här snackar vi inte rock utan västafrikansk musik mixat med funk, jazz och swing. Ett skönt avbräck från det övriga hårdare rakare rockutbudet på festivalen. Det blir en småmysig, skön stämning i tältet när det Maliska kollektivet går loss på lördagskvällen. Ambassadörerna har en bra kväll. Les Ambassadeurs feat Salif Keita Amadou Bagayoko Cheick Tidiane Seck RF14

Deftones. Det kalifornska metal/gothic/alternativ rockbandet Deftones tillhör inte absoluta toppskiktet över 2014 års bokningar. Men sedan debuten 1988 har de onekligen avancerat uppåt till att tillhöra rockens stora. Chino Moreno och övriga i Deftones bjuder på en potpurri av materialet de skapat sedan debuten. Men det är tyvärr först på slutet, när de bränner av Root och 7 words som det blir ös framför scenen. Synd på så rara ärtor.

Deerhunter. Amerikanska indierockbandet Deerhunter beskriver sin musik som ”ambient punk” men att man även kan beskriva den som shoegaze, art rock, dream pop och garagerock. Det ligger en hel del i det ty det är en salig blandning av stilar i bandets alster. Men det gör det bara spännande. Klockan har slagit fyra på söndagen när bandet går på Arenas scen. Inramningsmässigt passar bandet helt rätt i tid på festivalen. Musiken är smått hänförande och efter – minst – fyra dagars festande påminner publiken mer som en vaggande skara zombies än som hard core fans på en rockkonsert. Men Bradford Cox och Deerhunter gör det bra, det är publiken som är den felande länken, de verkar redan ha checkat ut och längtar hem till sängen.Deerhunter RF14

Skambankt. Det norska rockbandet Skambankt har begåvats med att lira i Avalon klockan 12 på söndagen. Inte helt lyckat kan tyckas. Men trots att det är en galen tid för melodisk och klassisk hårdrock – och någon måste ju köra den tiden – får den ganska stor skara fans framför scenen. Och i och med att bandet tidigt i setet avlossar hiten Skambankt går publiken närmast scen bananas, till glädje för Skambankt. Energin från publiken tänder bandet. Det blir ett mycket väl godkänt gig av bandet som har över 20 år på nacken men som är tämligen okänt utandför Norges gränser. Förhoppningsvis ger Roskildegiget ytterligare några fans utanför landets gränser. Skambankt RG14

Text & Foto: Göran Svensson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...