Intervju med och recension av The White Raven

the White Raven PRESSfotoVi har träffat Helsingborgsbandet The White Raven och snackat framtid. Vi passade även på att se bandets gig på Landskronafesten.

Solen står som högst på himlen och hettan är påtaglig när jag anländer till helsingborgsbandet The White Ravens replokal.  Bandet tar emot, bjuder på kaffe och vi börjar småprata lite om bandets historia.
– Från början handlade det om Sebastian Wijk med kompband, men allteftersom kreativiteten flödade kände vi att vi behövde en akt till, för att få utlopp för allt. Vi växte helt enkelt ur den gamla kroppen, förklarar bandet.
–  När vi väl kommit på idén med bandet så ringde vi skivbolaget och hörde vad de hade att säga, och de tyckte att vi skulle köra på.

Det har gått snart två månader sedan bandet släppte sin första singel, ett alster som bär namnet Headlights, en låt som är sådär lagom avskalad och melankolisk, och som dessutom lämpar sig ypperligt för bilkörning. När jag frågar om framtida släpp nämner de planer för ett helt album, men att de först måste skriva minst en låt till och genomarbeta det befintliga materialet lite mer. Men innan dess, troligtvis i september eller oktober, kommer en EP vid namn Sumeru släppas, där även ”Headlights” kommer ingå.

The White Raven består av:
Sebastian Wijk, sång och gitarr
Daniel Engdahl, trummor
Gabriel Melin Svensson, bas
Marcus Eriander, gitarr

The White Raven på  Landskronafesten, 25/7-14
På exakt utsatt tid äntrar The White Raven scenen och låter setet ramla igång. Publiken är tämligen sparsam i antal och eftermiddagssolen gassar. Från inledande Headlights till avslutande Hold on, light up bjuds publiken på en suggestivt svängig och lätt melankolisk musikalisk resa. Det är väldigt tajt framfört och Daniel (Engdahl) och Gabriel (Melin Svensson) håller igång groovet genom hela spelningen, samtidigt som Marcus (Eriander) låter sin Fender tröska snygga slingor och melodier och Sebastian Wijks grymma röst inte lämnar någon oberörd, emellanåt slås jag dock av tanken att jag saknar någon form av körsång.

Formatet i sig hade kanske gjort sig bättre i en mörk klubb än i gassande sol, men bandet fyller upp scenen väl. Låtarna är väldigt välskrivna och snyggt arrangerade, och majoriteten av dem är nya. Det är bara Where are you now och Fire on my skin som luftats innan. Just Fire on my skin är en sån där låt som hade passat i en reklamfilm, en sån med med svenskt sommarlandskap, hav kobbar och skär. Bästa låten för dagen blir Something in the water som med sina rim-shots och sin blytunga refräng lämnar lyssnaren med frågan, vad i helvete var det för något i vattnet, egentligen?

Finns det då inget negativt man kan säga om denna något återhållsamma men ändå ständigt närvarande scenshow? Jo, visst finns det det. Trumljudet lämnar en del att önska, dock tycker jag mig ana en förbättring en bit in i spelningen. En annan sak jag tänker lite på är hur spelningen tycks stanna upp mellan var och varannan låt för att stämma gitarrerna, detta ger känslan av att vara på en musikalisk resa och tåget stannar i Dösjebro där ingen går på, och ingen går av. Kanske är det bara jag som är känslig här…
Det absolut sämsta är däremot att inte fler var där och upplevde musiken, att inte öltältet var fullt och gräsmattan belamrad med människor.

Text: Micke Hagström
Foto: Press

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...