Liverecension: Alice Cooper på Gröna Lund 3/7

alice_460
LIVERECENSION: I pressande värme hade tusentals Gröna Lunds-besökare i timvis väntat framför stora scenen. När klockan närmade sig 20:00 var det så gott som fullsatt och lapp på luckan. Kvällens konsert skulle bli Alice Coopers tredje besök på nöjesfältet.

Datum: 3 juli 2015
Scen: Gröna Lund, Stora Scenen
Betyg: 4 av 5

På utsatt tid går den evigt unge 67-åringen på scen med Hello Hooray. Fyrverkerierna regnar ned över sångaren och hans kompband. Ett utmärkt och rutinerat band som numera turnerar med hela tre gitarrister, några som längre fram under kvällen skulle komma att riva av en och annan gitarrduell. Värt att nämna är att den numera sverigebosatte Ryan Roxie spelar på hemmaplan. Nästa låt på tur är 80-talsörhänget House Of Fire. Det har alltid legat i Alices DNA att framföra tidlös musik och text, trots att låtarna känns typiska för sin tid. Ett exempel på detta är nya I’ll Bite Your Face oOf, som ligger utmärkt bredvid Billion Dollar Babies i låtlistan.

Med tanke på att en Alice Cooper-konsert är en upplevelse närmast värd att kallas musikal, så är Gröna Lund en formidabel arena för ett paket fyllt av show och skådespel. Att det sedan inte är PK att släpa fram en giljotin framför ögonen på mjukglassätande ungar, det är en helt annan femma men en del av myten kring mannen på scenen.

I en rasande takt äter han sig vidare igenom en låtlista som sitter i ryggmärgen. Det låter alldeles utmärkt och Alice är i form. Till hans favör ligger det faktum att han egentligen aldrig haft någon vacker sångröst att förvalta. Han kan väsa på som vanligt och det gör inget att det låter lite surt på sina ställen. Konsertens enda lågvattenmärke kommer i halvtöntiga He’s Back (The Man Behind The Mask). Bandet kommer i otakt med sig självt och Alice vet förmodligen om att detta är en låt som aldrig riktigt fungerat i livesammanhang. Men i övrigt är allt som vanligt. Han marscherar runt i nazistuniform i blytunga Wicked Young Man, för att sedan samla på sig likdelar för att bygga ihop ett fyra meter högt monster i Feed My Frankenstein. Konsertens höjdpunkt för min egen del är Ballad Of Dwight Fry. Ni vet, tvångströjan ryker på och av och helvetet bryter lös. Hey Stoopid och Dirty Diamonds är även de två rökare som sitter som frisparkar i krysset. Alice kastar i den sistnämnda pärlhalsband på publikhavet och gitarristerna bjuder på heta solon.

Men det råder på det hela taget ingen större hemlighet kring att Alice Cooper år 2015 även spelar väldigt mycket för sitt eget nöjes skull. Detta blir tydligt när han för onödighetens skull ägnar en kvart åt att lira fyra klassiska covers, där The Whos My Generation är absolut bäst. Det är underhållande men samtidigt lite synd när han själv kan ösa ur sin egen bottenlös låtskatt och repertoar som sträcker sig över hela sex decennier (!). Men givetvis avslutas kvällens lyckade spelning med att publiken får precis vad de vill ha med allsångsnummerna I’m Eighteen, Poison och Schools Out.

När sista ackordet klingar ut kan vi summera att hela 24 låtar framförts under en mycket bra konsert. Jag vill nästan gå så långt som att påstå att – såhär bra har Alice Cooper inte varit sedan sommaren 2000.

Text: Calle Nordahl
Foto: Pressfoto

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...