Bråvalla festival: Rapport från fredagen 26/6

ALT2
FESTIVAL:
Efter en god nattsömn, med en fantastisk brunch i magen och skönare boots för de värkande fötterna var jag redo för dag två på Bråvalla.” Vår reporter Gosia rapporterar från Bråvallas andra dag!
ALT3
Jack Barakat från All Time Low spexade loss på Bråvalla. Foto: Markus Lundqvist

Jag och mitt sällskap kom fram till det gamla flygfältet precis när All Time Low började spela. Det är ett poppunkband som är måttlöst populärt bland den kvinnliga publiken. Vad tror jag att det beror på? Främst texterna och utseendet/utstrålningen, musiken är så svängig att vem som helst kan digga den. Deras skämtsamma sexistiska approach som går ut på att be publiken att slänga bh:ar på scenen, visa pattarna och allmänt prata om hur de vill ligga med tjejerna i första raderna framkallar någon sorts extas i tjejerna. Jag är lite trött på det, har man sett de några gånger så känns det lite väl inövat. Däremot tror jag definitivt på det att de gillar tjejer och fest, de ställde trots allt in alla intervjuer förutom den med P3 av en okänd anledning. Min gissning är att eftersom de var lediga efter den spelningen så ville de bara spana in andra akter och fira med deras svenska bekanta. Vad sanningen är lär vi dock aldrig få veta.

Mew spelade samtidigt som All Time Low. Deras drömska och ångestfulla musik är invecklad och ibland svår att komma in i, men jag kan ändå uppskatta den i små doser. Jag hann bara se två låtar när jag sprang mellan deras och All Time Low scen och det räckte gott och väl. De var bra, men inget för en festival med blandad musik. De skulle nog göra sig bättre på en mörk klubb istället för en festivalscen där de spelar till en bakfull publik. Mitt på dagen dessutom.

Mew bjöd på drömsk, ångestfull musik. Foto: Markus Lundqvist
Mew bjöd på drömsk, ångestfull musik. Foto: Markus Lundqvist

Lite senare, på samma scen som Mew, spelade Milky Chance. Det är en indiepopduo från Tyskland som hämtar sina inspirationer från folkmusik, reggae och elektronisk musik. Med andra ord är det lite annorlunda musik, men i mina öron är det bara positivt. Det hände inte så mycket på scenen så jag passade på att blunda, njuta och dansa till musiken. Jag drömde bort mig så pass mycket att jag missade Refused-spelningen.

wutang
Wu-Tang Clan fick igång hiphop-festen på Bråvalla.

Direkt efter Milky Chance var det dags för hiphopkollektivet Wu-Tang Clan. Här snackar vi om legendariska killar! Om man lyssnar på hiphop och inte vet vilka det är så borde man faktiskt skämmas. De är kända för deras surrealistiska rytmer, aggressiva texter fyllda med metaforer och deras avsky för polisen. Låt oss heller inte glömma medlemmen Ol’ Dirty Bastard som svalde en påse med kokain vilket resulterade i hans alltför tidiga död, bara två dagar innan hans trettiosjätte födelsedag. Han hann dock leva livet, killen lämnade tretton barn efter sig. Så fort Wu-Tang Clan tog över scenen kunde hela Bråvalla känna den söta doften av gräs, inte heller var de blyga med att berätta att även fast polisen tog allt knark de hade på sig så hann de fixa nytt innan deras ankomst till festivalen. Rent musikaliskt bjöd de oss på en tight spelning fylld med alla old school-låtar jag ville höra.

Fat Mike i NOFX visar upp sina bröstvårtor.
Fat Mike i NOFX visar upp sina bröstvårtor.

NOFX ses av många som veteraner av den amerikanska punkrocken. Jag kan säga att de både ser ut och känns som veteraner, men inte av den goda sorten. Frontmannen Fat Mike ser ut att hata det han gör. Han mumlar fram halvroliga skämt som han själv inte verkar vara stolt över samtidigt som han visar upp sin ölkagge och ojämna intatuerade stjärnor på hans bröstvårtor. Han orkar knappt röra på sig på scenen och gitarristen Eric Melvin verkar vara den enda som försöker uppehålla punkenergin vid liv. Jag blev väldigt uttråkad efter några låtar och valde att köpa mat istället. Ja, så illa var det faktiskt.

När maten var inhandlad tog jag och mitt sällskap en promenad runt området istället för att sitta och äta. Vid Panorama-scenen där den folkkära Lars Winnerbäck spelade hittade vi Ghostface Killah från Wu-Tang Clan. Självklart passade vi på att ta en selfie och vi försökte även prata lite med honom men killen var så hög att det inte var speciellt hållbart i längden.

Jag missade tyvärr Faith No More, vilket jag fortfarande är lite ledsen över. Robbie Williams blev nästa akt jag spanade in. Hans scenshow var påkostad och han var energifull men det var nog mest för att balansera ut faktum att han ofta sjöng fel. Han proppade sin show med otaliga hits av andra artister och lät publiken sjunga nästan lika mycket som han själv gjorde. Hela showen kändes väldigt karaoke, men man kan ändå lugnt säga att Robbie är en riktig entertainer.

Muse var det stora dragplåstret under fredagen så det var en självklarhet för mig att infinna mig framför Luna-scenen när de drog igång sin show. Det började storslaget med en rockig låt och snygg ljusshow men sedan blev det bara så där segt som bara Muse kan vara. Jag förstår mig inte på frontmannen Bellamys sång och jag har ändå ingenting mot användning av falsett i rockmusik, jag älskar t.ex. The Darkness. Men det är något med hans melankoliska användning av vibrato och falsett som gör att det blir långtråkigt och jobbigt. Man orkar inte lyssna på texten och bara musiken räcker inte för att uppehålla koncentrationen. När det började regna valde jag att åka hem istället för att kolla klart på spelningen. Det var helt enkelt inte värt att bli dygnblöt för Muse.

Text: Gosia Machaczka
Livefoto: Markus Lundqvist

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...