Rapport från Roskilde Festival 2015: Lördag 4/7

PaulMcCartney
FESTIVAL.
 Dag fyra av fyra. ”Last call for alcohol” Inte direkt. Men det känns alltid så tråkigt när det är sista dagen på en festival. Vad f-n liksom, tar det redan slut?! Och då har en ändå gått och smålängtat hem litet mellan dag två och tre. Men det är innan man kommit in i festivalmyset på allvar. En udda känsla men allting gott har alltid ett slut. Och vi vet att det kommer fler tåg. Och i dag är det stora Paul McCartney-dagen- Förra året öppnade The Rolling Stones, i år rundar ex-Beatlen av. Det är upplagt för ännu ett klassiskt gig på Roskildefestivalens största scen – bring that Orange feeling on! Men först: norsk heavy metal och svensk rock´n´roll-visa i tung fattning. Bland annat”¦.


Spidergawd
Avalon
Betyg: 3 av 5
SpidergawdAtt köra ett gig på festivalens sista dag med start klockan 12 är in min bok lika med mission impossible. Men festivalens bokningsansvarige hävdade på en pressträff härom dagen att det inte är några problem att få de bakfulla och smått slutkörda besökarna till musiktälten även vid denna tid på en festival som Roskildefestivalen. Han har delvis rätt. Men det är långt ifrån fullt i Avalon när norska Spidergawd kliver på denna lördag vid tidpunkten för den första kalla i det tokvarma vädret. Det ärlite synd, för ilket shyst gig det blir. Line up:en är klart cool, det ingår en saxofon i kvartetten och bara det är värt ett högre betyg. Att sedan trumsetet står i frontlinjen osar också hårdrock. Musikaliskt är det piggt och rappt och melodiöst. Tyvärr slåss basisten mot en glappande stärkare så det sprakar mest hela tiden. Och ett tag är det fler tekniker på scen än bandmedlemmar. Men det skiter bandet i. Förutom sångaren och gitarristen verkar de övriga i ensemblen ha det skoj.  Vi inleder med att stå längst fram men undrar snart vart de gömt saxofonljudet så vi knallar bakåt – och vips now we´re talking! Med ens höjs helhetsbetyget rejält. Det här är en riktigt trevlig ny bekantskap, en sådan om lär hålla i sig. Trondheim rocks!

All Pigs Must Die
Avalon
Betyg: 3 av 5
All Pigs Must DieEtt mer sympatiskt band än All Pigs Must Die är svårt att hitta. Giget i Avalon är det största som hänt bandet so far. Och bandet tackar för uppslutningen mer än en gång. ”It´s so fucking great to play here, thank you very much for showing up”, varvas några gånger.
Sin grund har man någonstans i gränslandet mellan metall och hard core-punk, crust. Men bandet blandar olika stilar friskt och trycker även in lite grindcore, sludge och black metal. Det är rått, ösigt och mycket energi, något som smittar av sig på publiken. Och när sångaren Kevin Baker uppmanar till a giant fucking mosh pit är det ett 40-tal hard core homies som tokrusar runt längst framme vid scen som om vore fulla av speed. Fantastiskt! Det är en mycket habil insats av All Pigs Must Die, det här giget lär de ha med sig för hyfsat lång tid framåt.

Thåström

Thåstöm
Arena
Betyg: 4 av 5
Thåström börjar bli ett stående inslag på Roskildefestivalen. Jag tror jag har sett honom här tre gånger tidigare. Men eftersom inget större av intresse lirar på de andra scenerna kör vi ytterligare ett gig med honom. Och det ångrar vi inte. Det är inlevele-och stämningsfullt och väldigt laid back de första låtarna. Även om musikbilden är tung ochh suggestiv. Det är först när han, tillsammans med kombpandet med mister Pelle Ossler på lead gitarr, går loss med Vacker Död Stad som det blir lite upptempo. Versionen är inte den raka punkdänga han har på skiva utan blir mer en reggaevariant men det är bra som attan ändå. Men även här känns publikum ”söndagstrött”, även om det är lördag. (Festivalen drog ju igång redan i tisdags, en dag tidigare än vanligt). Eller så är man bara helt fascinerad av Thåströms inlevelse och mäktar inte röja? Oavsett är det här så jäkla fint och bra att man småryser.
Thåström själv goes bananas på triangel under Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce. Vackert! Han bränner av Rock´n´roll e död och visar att rocken absolut inte alls är död. Biografi blir nästa låt ut innan han tackar för sig. Men så lätt kommer han inte undan. Nu har publiken vaknat och ropar in honom och handet igen. Det blir en oerhört vacker FanFanFan. Thåströms röst, rocksveriges bästa,  skär som en kniv. Tokbra!
Arena får två låtar till: Släpp aldrig in dom och Ner mot terminalen.
In alles 16 låtar på ett gig som för undertecknad får beskrivas som ett av de bästa gigen Thåström bränt av på Roskildefestivalen.  Do come back, det är lugnt, I´ll be there, man!

Chelsea Wolfe
Chelsea Wolfe

Gloria
Betyg:  3 av 5
Vi såg egentligen för kort tid för att recensera detta men det var så coolt så något måste skrivas. Jag skulle vilja påstå att hon är lite av en kvinnlig motsvarighet till Nick Cave. Fiol varvas med brutala gitarrer och mitt i allt en finstämd sång. I en lokal som Gloria och ett glas rödtjut är det oerhört vackert och brutalt men ändå poetiskt stillsamt och mysigt. Som sagt, det hanns bara med en handfull låtar men det här kollar vi vidare p唦

First Aid Kit
First Aid Kit
Arena
Betyg: Vi såg för lite för att betygsätta, håll till godo med bild. (Vi hade gärna sett Black Sabbath-covern War Pigs live -men tyvärr, Sir Paul pockade på uppmärksamhet. Men visst är den bra!)


PaulMcCartney3
Paul McCartney

Orange
Betyg: 4,9 av 5
Fy. Fan. I. Helvete. Vad. Bra! Den lite töntige killen jämte John Lennon i The Beatles har vuxit upp och till sig och levererar som en kung! Paul McCartney personifierar ” Orange feeling” och hela Dyrskuepladsen njuter. Det måste vara runt 100 000 besökare, plus några tusen, med idel leende på läpparna här nu när en av rockens mest namnkunniga och mest stilbildande personer, i en ålder av nyss fyllda 73 visar vart skåpet ska stå. Det varvas klassiska låtar på ett pärlband som är flera kilometer långt. Mest Beatles men även Wings och eget. Och att få levererat små berättelser kring varför han valt att spela vissa av låtarna höjer värdet ytterligare. Det blir låtar till minne för hans tidigare fruar (bland annat Linda som dött i förtid) och till minne för John Lennon och George Harrison.  Minnen han delar med sig av till oss, som i sin tur blir våra minnen om honom. Det kan låta flummigt men är rasande vackert!

Det hela öppnas med Magical Mystery Tour, klassisk Beatles. Publiken jublar. På sidoskärmarna varvas Pauls uppväxt och hela musikaliska liv. Jag tittar, ler och njuter. Det känns redan här att detta kommer att bli en klassisk konsert.
”C´mon to the magical mystery tour, It´s going to take you away”.
Så klart – åkturen har börjat. Det finns förvisso några stopp men i övrigt är det rena rama berg-och-dalbanan- Det varvas klassiker efter klassiker: Paperback writer, Nineteen hundred and eighty five, We can work it out, And I love her, Blackbird, Lady madonna, All together now, Lovely Rita, Ob-la-di-ob-la-da, Band on the run och fantastiskt vackra Eleanor Rigby (en låt som etsade sig fast och som nynnades friskt under hela söndagen när det packades ihop tält och åktes tåg hem). Och nu har vi inte ens kommit halvvägs in i giget. Fattar du!?
Vi var inne på hyllningar tidigare. Paul kör Something, George Harrisons låt. Han drar den på ukulele inledningsvis. Paul hade haft lite tid över innan George dog och besökte honom och sa att han lärt sig en av hans låtar på ukulele, drog låten och fick ett gilla. *tår i ögat-läge*. Han kör Here today, en låt Paul skrev efter Johns död som är i form av ett samtal mellan John och Paul. Ytterligare ett *tår-i-ögat-läge*. Nu kör Paul akustisk gitarr.
Han ärmångsidig,gode Paul. Han betar av akustisk gitarr, elplanka, klaviatur, raketer, bomber och granater – och givetvis kör han även på sin patenterade bas, den violinformade Höfner 500/1.

Under Live and let die blir det fyrverkerier. Metallica brände av x antal kilo bomber och raketern är de dominerade Orange scen för två år sedan men jag tror Sir Paul med band slår dom på fingrarna, det är rena 4th of July-stämningen på himlen.
Det är i sanning ett magiskt gig. Och jag tror Sir Paul själv kommer att komma ihåg giget. Han rundar av med Hey Jude och lämnar scenen, men publiken vägrar ge sig och fortsätter sjunga ”la la la lalalalaa, lalalalaa Hey Jude”. Efter drygt tre minuters allsång i mörkret framför Orange scen tänds strålkastarna och Paul kommer tillbaka upp på scen med en Union Jack och Dannebrogen. Stort jubel.

Och väl tillbaka vill han inte gå av igen. Han undrar om det är någon i publiken som såg Beatles första gig på Budokan? Flera jublar och räcker upp händerna. Vi får Another girl. Paul njuter, det märks – och han kör på sin klassiska Höfner och vaggar och ler. Han drar Wings-låten Hi, Hi, Hi.
”We´re gonna get high, high, high”¦.”
Vi är in deed high, high, high, sweet Paul!

Boom. Nu trillar vi in på Can´t buy me love. Och det låter precis som om vi är tillbaka -64.
Helter Skelter är nästa bit.  Jag nästan kapitulerar, det är på tok för bra. 73-åringen dunkar in tre avslutande Beatleslåtar till: Golden slumbers, Carry that weight och passande The end. 165 minuter pure magic är till ända!

Varför får han inte en femma i betyg, undrar du? Well, det klarar bara ett gig med hela Led Zeppelins fulla sättning av. Eller Neil Young. Men det här är så bra så jag får gåshud bara att skriva om det. Well done, Sir Paul McCartney – you rock!

Livelåtar: (lyssna, se och njut)
Paperback writer
Hey Jude (in front of stage)
Hey Jude (singing after Sir Paul walked off stage)
Live and let Die
Let it be

PaulMcCartney2

 

Text: Göran Svensson
Foto: Jocke Cederlund, Göran Svensson, CC-BY Rocksoul

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...