Rapport från Punk Rock Holiday 2015

bild1_camping
FESTIVAL: Årets Punk Rock Holiday gick av stapeln vid den lilla byn Tolmin i Slovenien i augusti. Mellan den 3-7/8 bjöds det på ett fullspäckat startfält av nya som klassiska punk- och hardcoreband, det här året med bland andra Less Than Jake, Flogging Molly och Raised Fist. Rocksoul.se var på plats, läs vår reporter Philip Nordlings rapport från festivalveckan. 

Trots sina ringa sex år på nacken har Punk Rock Holiday växt till sig förvånansvärt snabbt. Sjätte
upplagan har berikats med ett större mat- och dryckutbud än någonsin och har dessutom fått en
stor huvudsponsor, Monster. Vad som dock inte förändrats är den alltid lika genialt träffsäkra lineup:en av internationella punk- och hardcoreband med drag åt det melodiska hållet. Som vanligt bjuds det på allt ifrån klassiska akter till nykomlingar du inte visste att du älskade.

Festivalen äger rum i mitten av ingenstans i sydvästra Slovenien precis bredvid det lilla samhället Tolmin och har lockat cirka 5000 besökare per gång de senaste åren. Festival- och campingområdet ligger mycket lägligt precis bredvid den cyangröna floden Isonzo. Då musiken, även för inbitna rock-entusiaster, kan tyckas ganska nischad känns detta mindre som en festival för allmänheten och mer som en stor familjeträff för en DIY-scen som verkar vägra dö, trots sina 30+ år på nacken. Med sin blyga storlek och hela fyra dagar av framträdanden har festivalen nöjt sig med det vinnande konceptet att endast ha två scener där inga akter överlappar varandra i schemat. Det första bandet drar igång tidigt på eftermiddagen på ”Beach Stage” nere vid stranden. Där spelas det fram till klockan 18 för att sedan fortfölja med resten av kvällens akter på den något större ”Main Stage”.

Festivallivet på Punk Rock Holiday inklusive sol och bad vid sjön Isonzo.
Festivallivet på Punk Rock Holiday inklusive sol och bad vid sjön Isonzo.

Under tisdagen invigs festivalen dock med endast Main Stage-akter, men man sparar inte på krutet för den sakens skull. Not On Tour (Israel) är en av öppningsakterna som står ut i mängden. Snorigt tajt, snabb och melodisk skatepunk, uthamrad med en medryckande inlevelse, får utan problem med publiken. Det låter som ett pre-00’ Blink 182 blandat med Frenzal Rhomb, fast med en tjej på sång. Inte pjåkigt alls!

Not On Tour, en av öppnngsakterna på Main Stage.
Not On Tour, en av öppningsakterna på Main Stage.

De större banden under kvällen är svenska Misconduct följt av Against Me!, Anti-Flag och slutligen
Flogging Molly. Misconduct, som inte imponerat på mig personligen med sina senaste studioalster, överraskar mig dock med en riktigt bra liveshow! Samma sak gäller Anti-Flag som verkligen lyckas få igång publiken till det yttersta. Detta till den grad att de nästan känns lite väl utmattade då Flogging Molly intar scenen. Under klassiker som Drunken Lullabies, What’s Left of the Flag och Swagger råder det dock ingen brist på ös.

Anti-Flag fick igång publiken.
Anti-Flag fick igång publiken.

Första halvan av onsdagen spelar ett gäng mer eller mindre okända band på Beach Stage. A Hero Build (BE), Money Left to Burn (GER) och The Decline (AUS) känns starkast på fältet. Trots att de alla kör snabb d-taktpunk lyckas de särskilja sig ur mängden. Speciellt Money Left to Burn som med sin Pennywise-aktiga stil pumpar ut en arsenal av riktigt välskrivna låtar, dock inte riktigt lika tajt som många av de andra banden. Men vad de saknar i skicklighet gottgör de med känsla. Mitt under deras set friar trummisen till och med till sin flickvän, som till synes inte hade någon föraning alls. Trevligt!

Money Left To Burn bjöd på välskrivna låtar.
Money Left To Burn bjöd på välskrivna låtar.

Banden på Main Stage denna afton består uteslutande av half-tempo-akter. The Smith Street Band (AUS), som jag hört mycket gott om, gör tyvärr ett väldigt sömnigt och småtrist framträdande. Detta känns verkligen mer som folkparks-pop än punk rock. Variation i all ära, men det här biter helt enkelt inte på mig. Det känns ärligt men samtidigt väl tradigt, i alla fall i kontrast till festivalens övriga akter. Teenage Bottle Rocket (USA) påminner stark om Ramones med sina catchiga och simpla låtar, och de gör inga försök att dölja denna tydliga influens då de som avslut på ett gediget set kör Blietzkreig Bop, till publikens förtjusning. Beatsteaks (GER), ett för mig tidigare okänt band, är sist ut med vad som närmast kan beskrivas som svängig alternativ-rock med ska-influenser. Musikmässigt känns det dock ganska slätstruket och inga av låtarna står direkt ut från varandra. Men dansant, stilfullt och med mycket inlevelse får de med publiken genom hela spelningen.

Dansant och stilfull spelning av Beatsteaks.
Dansant och stilfull spelning av Beatsteaks.

Under torsdagen lyckas jag missa nästan alla akter på Beach Stage förutom One Hidden Frame och Dead Neck. Jag skyller på stranden och det alldeles för trevliga campingområdet. On Hidden Frame från Finland gör ett proffsigt och kontrollerat framträdande. Låtkompositionen påminner om Propagandhi. Mycket thrashiga riff i snabbt halvtempo. Dead Neck å andra sidan bränner på i 200+ bpm genom hela sitt set. Det är tajt och tralligt, men väl kort. Efter sex låtar kör de igång en utdragen cover av ”Huvud, axlar knä och tå” (på engelska såklart) men ingen i publiken verkar fatta vinken, eller orka utföra några av rörelserna som hör till, så det hela blir istället smått stelt. Synd, då låtarna i övrigt tycktes uppskattas!

Dead Neck - trallvänligt men kort.
Dead Neck – trallvänligt men kort.

Kvällens avslutande Main Stage-akter består av The Exploited (UK), svenska Raised Fist samt Less Than Jake (USA), med andra ord en rätt så salig blandning av stilar. Raised Fist kör ett ganska så klassiskt set med siluett-tonat scenljus och en frenetiskt hoppande Alexander på sång. Setlisten känns gedigen, med den enda nackdelen att de till synes inte spelar en enda låt från det kritikerrosade Dedication -albumet.

Svenska bandet Raised Fist körde ett klassiskt set.
Svenska bandet Raised Fist körde ett klassiskt set.

Less Than Jake avslutar kvällen med sin löjligt dansanta ska-core och I sedvanlig ordning stormas
scenen (som inte har några barriärer) mot slutet av spelning.

Dansant ska-punk av Less Than Jake.
Dansant ska-punk av Less Than Jake.

Fredagen, märkligt nog festivalens sista dag, bjuder även den på flera riktigt bra Beach Stage-akter. Jag lyckas ta mig dit för att se Almeida (UK), Fair Do’s (UK) och Straightline (GER). Almeida, ett band som jag sett live tidigare, gör som vanligt ett enastående framträdande. Det är svårt att sätta fingret på vad man kan kalla deras genre av musik då de tycks röra sig hela vägen från Led Zeppelin till Dillinger Escape Plan stilmässigt. Teknisk, thrashig, snabb, progressiv, punkmetal är nog den kortaste definitionen jag kan ge deras sound. Allt är dessutom levererat med knivskarp precision, utan att för den delen tappa i känsla. Between the Buried and Me samt Protest the Hero är nog det som ligger närmast i jämförelse. Kort och gott, sjukt jävla bra!

Ett enastående framträdande av Almeida.
Ett enastående framträdande av Almeida.

Fair Do’s och Straightline är båda band som kör mer hederlig snabb och teknisk skatepunk, men fortfarande med det lilla extra. Straightline släppte för ett tag sedan dessutom en death metal-skiva med enbart låtar kortare än en minut, mest som en spoof såklart, men det var kul att med jämna mellanrum slänga in några av dessa låtar i setlisten. På Mainstage inleds sista dagen med Darko från Storbritannien. Detta är ett av Europas hårdast arbetande band, med turnéer som konstant avlöst varandra de senaste 3-4 åren. De ligger väldigt nära A Wilhelm Scream i soundet, men har en stil som är mer rakt på sak istället för att trassla in sig i alltför mycket teknik. För att vara ett relativt oerfaret band vad gäller stora scener så fyller de utan problem ut Main Stage med bravur! De lyckas dessutom dra en hel del folk, trots att klockan bara är 18. ”We had no idea that so many people would show up to see us, this is amazing!” utbrister leadsångaren Dan mot slutet av ett utomordentliga set.

Brittiska bandet Darko fyllde ut Main Stage med bravur.
Brittiska bandet Darko fyllde ut Main Stage med bravur.

Adrenalized (ESP) överaskar stort med veckans kanske tajtast set. Galet tekniskt och minimalistiskt gitarrspel över snabb d-takt är det som gäller, utan hämningar. Det följande bandet, Forus (FRA), som är kända för sin teknikalitet, lever dock inte riktigt upp till sitt rykte. Sedan deras före detta sångare (nu enbart gitarrist) fick kronisk stämbandsinflammation har en ny sångare tagit vid, och det känns helt enkelt som att de inte repat ihop sig tillräckligt inför det här giget. Ofta hamnar Arno på sång i baktakt med resten av bandet vilket gör det hela väldigt rörigt. Så länge inte det händer är de riktigt röjiga och njutbara att titta och lyssna på!

Av de tre återstående banden, som får äran att avsluta festivalen, är inte mindre än två av dem från Sverige. Venerea och Satanic Surfers, både från Bad Taste Records/Events-familjen kör varsitt dunder-set. Det är inte svårt att se att de båda har över 20 år av turnerande i bagaget. Detta är första gången jag ser Rodrigo på scen sedan han lämnade Atlas Losing Grip tidigare i år och han ser vitalare ut än någonsin. Under extranumret Head Under Water slänger han micken ifrån sig och gör en crowdsurf som tar honom långt bort ifrån scenen, till publikens jubel.

Satanic Surfers levererade under festivalens sista dag.
Satanic Surfers levererade under festivalens sista dag.

För de som orkar väntar dock också en efterfest på Beach Stage. Som tradition har nämligen varje år ett lokalt band övat in en hel arsenal punklåtar och kör live karaoke till solen går upp. Ett värdigt avslut på en mycket lyckad Punk Rock Holiday 2015!

Ett värdigt avslut på årets Punk Rock Holiday. Rocksoul.se tackar för i år!
Ett värdigt avslut på årets Punk Rock Holiday. Rocksoul.se tackar för i år!

Text: Philip Nordling

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Please reload

Vänta ...